De flesta känner igen Valmir Berisha från succén 2013, då vann han skytteligen i U17-VM och fick en flytt till Serie A och Roma. Sedan dess har karriären inte gått spikrakt. Efter att ha varit och spelat på Island flyttade han till Mostar i Bosnien. Ett ställe där det minst sagt är laddat att spela fotboll enligt Berisha.
- Ja, jag kom till en riktig fotbollsstad. Det var riktig hajp där. De är helt galna för fotboll där, hela staden. Varje match var det fullsatt. När jag gick dit var vi i andraligan, men var i princip klara för högstaligan. Trycket som var på och utanför planen var helt sjukt. Vi kunde förlora fem matcher, men det var inga problem, vi var ändå klara för förstaligan. Men så fort vi spelade lika kom fansen till träningen för att prata med oss. "Ni representerar den finaste klubben i Bosnien", liksom. Det var en helt galen press. Det var en galen upplevelse, säger Berisha i podcasten Lundh.
Vad var baksidan av det?
- Att jag skulle ut i Europa igen. När jag var i Ålesund ville jag gå ut igen, men då var det svårare. Jag gick till Bosnien och då öppnades det lite mer dörrar på Balkan.
Kan man vara rädd när man spelar på ett ställe där fotbollen betyder så mycket?
- Rädd vet jag inte… Jag tror att det är från person till person. Jag njöt av att det var ett sådant tryck. Det var en sådan press.
Hur var det att gå på stan efter en förlust? Det gjorde man kanske inte?
- Nej. Jag kan berätta om en incident: vi förlorade derbyt mot Zrinjski…
Som är på andra sidan bron?
- Ja, det är 100 meter till andra sidan.
Varför är det laddat?
- Det är krig emellan muslimer och icke-muslimer. Det har med nationalitet och allt vad det är att göra. Men det är inte därför, jag tror inte att fansen tänker så mycket på det. De vill att det bara ska finnas en klubb i staden. Vi spelade derbyt borta, låg under med 0-1. Jag kom fri i 92:a minuten, jag såg att målvakten snubblade, jag chippade bollen, men han ställde sig upp och tog bollen. Efter det var det stenar på bussen. Folk lät oss inte köra, det var svordomar och hot. Tränaren kom in till mig i bussen och sade att han från och med då skulle se till att jag skulle se till att jag skulle ta taxi till och från träningen varje dag. "Du går inte ut i stan!", sade han. De kunde inte acceptera att vi förlorade. Det var något helt annat.
Var du inte ens rädd då?
- Jo, det är klart att jag var rädd. Det är riktiga huliganer. De bryr sig inte om du är fotbollsspelare eller inte. Har du haft en sådan chans du ska göra mål på för att rädda poäng, då får du höra det.
Har du annars varit med om att få stryk eller så?
- Nej, nej.
Hur mycket med riggade matcher har du stött på?
- Jag har inte blivit erbjuden saker och ting. Men jag har sett… Det är ju hörnor och straffar nu, resultat. En match, utan att nämna vilken…
Du vill inte nämna?
- Nej, det behövs inte. Då blev det 15 hörnor inom 10 minuter. Det var en stor mittback som skickade iväg alla bollar till hörna. Vi pratade efteråt i bussen, de skrattade åt mittbacken och frågade om jag inte förstod. De bara ryckte på axlarna, då förstod jag att det var en typisk sådan grej.
Tycker man inte att det är lite hopplöst?
- Det är en stor anledning till att jag ville lämna. Okej att du spelar i en fin klubb, men man vill inte vara i en sådan liga. Men i dag kan man inte komma undan det. Man har läst lite om allsvenskan, jag vet inte hur mycket som är sant, men man vill inte som spelare bli utsatt för de här grejerna.
Men du har aldrig fått ett erbjudande?
- Nej.
Lyssna på avsnittet i spelaren ovan.