Stina Blackstenius, 26, var en stor del i Sveriges framgångar i OS i Tokyo 2021. Med sina fem mål i turneringen blev hon tidernas främsta OS-målskytt genom tiderna, en titel som Lotta Schelin tidigare satt på.
Blackstenius stod för Sveriges enda spelmål i finalen mot Kanada, vilket hon hoppades skulle räcka till guldet - men så blev aldrig utgången. Den tunga förlusten i OS-finalen är något 26-åringen fortfarande tänker på.
- Självklart hade jag en förhoppning att det skulle räcka. Det kändes ju lite overkligt att få göra mål i en så pass viktig match och att eventuellt hinna tänka att det skulle vara målet som tar oss till ett OS-guld. Men det är känt sedan tidigare att det vänder fort i fotboll och det gjorde det också.
Hur ofta kommer straffläggningen upp i huvudet?
- Emellanåt får jag ändå vara ärlig och säga. Det kan räcka med att man ser någon match, någon straffläggning eller någonting som bara får en att bli påmind om OS så kan det komma upp bilder från finalen. Det är lätt att falla tillbaka där, både på gott och ont.
Vilka känslor kommer då?
- Självklart en besvikelse över att vi faktiskt inte nådde hela vägen och att vi var så pass nära som vi ändå var. Och att jag kan tycka att vi hade förtjänat att få gå hela vägen och att det är en ganska tung och jobbig känsla av att man faktiskt inte kan påverka någonting. Det är ju verkligen vad det är men också såklart en stolthet över vad vi presterade. För jag tycker att vi gjorde ett bra mästerskap och visade vilket starkt lag vi är.
Hur var det att följa straffläggningen från bänken i Tokyo? Du blev ju utbytt i förlängningen.
- Jag tror aldrig att jag har varit med om en sådan stor nervositet som jag kände då. Att man kan känna att någonting står spel som betyder så mycket och som är så stort för en och för oss som lag. Det var med blandade känslor som man stod där och såg alla möjligheter i världen till att få vinna ett OS-guld samtidigt som det fanns en väldigt stor rädsla över att det inte skulle blir så. Klart att det är annorlunda när man står där och inte längre kan påverka någonting. Känna att jag har försökt att göra det jag kan för att vi ska vinna matchen men nu kan jag inte längre påverka någonting. Så det är en mix av känslor.
Det blev ju naturligtvis fokus på Caroline Seger som kunde skjutit hem guldet men det är ju tre till som missar sina straffar. Och utifrån det gamla att man ”vinner som ett lag och man förlorar som ett lag”, hur tar man hand om de individerna som inte lyckades?
- Ja, absolut. Och det är ju väldigt, väldigt sant det här med att vi förlorar som ett lag och det går egentligen inte att lägga någon skuld på de här spelarna. Den pressen som är på att bara ta en straff är ju otrolig, det ska mycket till för att våga ta en straff och det går ju aldrig att träna för att vara i de situationerna. Så du kan inte lägga någon skuld på de spelarna över huvud taget, snarare lyfta fram modet att våga göra det. Sen tror jag att alla behöver olika stöd också. Där är det upp till var och en vad man behöver. Sen hade vi även med oss vår psykolog i landslaget. Så det fanns stöd på olika sätt, både från oss i laget men även från ledarhåll.
När ni återsamlades och började spela VM-kval under hösten, hade ni något slags möte för att rensa ut det och sen kunna lägga det bakom sig?
- Nej, vi hade faktiskt inte det. Vi samlades upp och Peter (Gerhardsson) hade väl ett litet möte där han pratade om själva OS. Men det var ingenting som vi tog upp i stor grupp så eller satte oss ner och diskuterade. Den samlingen just där och då var ju för att vi skulle kvalificera oss för ett nytt mästerskap. Så det var fokus på det där och då. Sen har vi ju möten med vår Rasmus (Wallin Tornberg), vår psykolog, som hjälper oss att komma på banan igen och fokuserar på det som vi faktiskt kan påverka framöver.
Om du tittar på hur du bearbetar det, hur gör du för att komma över en sådan tung smäll?
- För min del var det skönt att bara hinna landa i Sverige i några dagar. Gå på semester och få umgås med familjen och närstående. Bara koppla bort fotbollen ett tag, att bara få vara hjälper i alla fall mig. Kanske släppa lite på den här pressen och stressen som man ibland kan känna under mästerskap. Man vill prestera och man vill otroligt mycket. Att bara tillåta sig själv att hinna landa och känna det man känner utan några krav.