När IFK Göteborg dominerade allsvenskan i början av 1990-talet och vann en rad SM-guld så var Stefan Lindqvist ankare på mittfältet. Den tidigare Halmstad-anfallaren återvände till Sverige efter en kort sväng i Schweiz 1991 och valde då Blåvitt, och där blev han omskolad till mittfältare och var dominant som tuff och kompromisslös central mittfältare.
Under en rad år gick Blåvitt starkt även i Europa och hösten 1994 vann man sin grupp i Champions League före Barcelona, Manchester United och Galatasaray.
- Vi hade Barcelona borta i sista matchen och var redan vinnare av gruppen. Det kan man egentligen inte fatta, säger Stefan Lindqvist i podcasten Lundh och berättar att det efterföljande respasset mot Bayern München i kvartsfinal på grund av bortamål svider än.
- Ja, det gör det. Micke Martinsson kom fri och blev neddragen av målvakten, som blev frilägesutvisad. Vi släppte sedan in två mål. Vi gör i och för sig 2-2, men då är det bara ett par minuter kvar och det räcker inte. Men nej, det var bittert.
I dag kämpar den 51-årige Stefan Lindqvist mot en helt annan och mycket grymmare motståndare. Den förre Blåvitt-mittfältaren har ALS (amyotrofisk lateral skleros) som är en förlamningssjukdom. ALS bryter ner nervceller i hjärnan och ryggmärgen som aktiverar de viljemässigt styrda musklerna. En sjukdom som inte kan botas och den som har ALS avlider av andningssvikt och det vanliga är att det sker inom två till fyra år.
- Det började 2008 med att jag tappade kraften i höger axel. Jag tänkte att det var någon nerv som var i kläm, jag var hos Swärd och röntgade. Han trodde också att det var det, men sedan var det en massa ryggmärgsprovet och sådant, och man konstaterade något år senare att det var ALS. Jag hade dock en väldig tur, normalt är man död efter ett par år. Jag har ändå haft det i tio år, säger Stefan Lindqvist.
Du sade själv att du egentligen skulle ha varit död nu. Hur hanterar man att döden väntar?
- Man hör människor prata, och fler och fler pratar öppet om sjukdomar och psykisk ohälsa, det är inte tabu längre. Det är klart att det är jobbigt. Under idrottskarriären mötte man många motståndare som inte var omöjliga att besegra, men det här vet man att det inte går. Inte ännu i alla fall.
Hur har det påverkat dig?
- Det har påverkat mycket. Man tappar muskler och även mitt tal har påverkats. När jag klär på mig på morgonen får jag välja kläder efter om min fru är hemma och kan hjälpa mig med skjortan. Är hon inte det tar jag en vanlig tröja. Det är mycket saker som man behöver tänka på för att de enkla sakerna ska fungera.
Vad är svårast?
- Svårast är många saker. Träning är inte aktuellt. Man får gå med hunden lite grann. Det var jobbigast i början, när man insåg att det inte skulle bli någon mer tennis eller golf. Men det som har varit svårast hittills är nog att gå ut och berätta.
Hur kan man bekämpa sjukdomen?
- Jag äter ett par mediciner nu, men det finns ingen medicin som du äter som kan bota sjukdomen. När ALS konstateras är det mer eller mindre en väntan på att du ska bli sämre.
Hur hanterar du det? Pratar du med någon?
- När jag fick det här beskedet höll jag det inom mig. Min fru visste om det, men min äldsta dotter var och pluggade i USA, yngste dottern var hemma. Hon förstod på mig att det var något, men jag pratade inte om det. Är man uppvuxen på 60-talet är man van vid att man biter ihop och inte pratar så mycket om sådant.
- Man kände skam, och gömde sig.
Du skämdes för sjukdomen?
- Ja, lite så. Man är uppvuxen med att man inte ska prata om jobbiga saker…
Vad visste du om ALS när du fick beskedet?
- Man visste ändå lite, för det har varit mycket prat om det. Man visste att det var en djävulsk sjukdom, att du mer eller mindre bara förtvinar och dör. Det har varit många kämpiga stunder där man tagit in vad det innebär. Numera är man tacksam för varje dag man kommer ur sängen och kan jobba. Det är ett oerhört stöd man får av arbetskamraterna, det är aldrig några problem. Det är samma om jag är ute och handlar, folk är jättehjälpsamma. Men frågar man inte får man ingen hjälp.
Vad säger läkarna om framtiden?
- Jag är oerhört tacksam, för jag står mer eller mindre stilla. Läget blir sakta, sakta sämre. Men jag tror att om man är positiv och försöker så kanske man får några extra år.