Efter att ha lett Dalkurd upp i allsvenskan var tränaren Andreas Brännström eftertraktad. IFK Göteborg kom med en förfrågan och länge såg Brännström ut att bli klubbens nye tränare. Men det blev ingen övergång till Blåvitt, som istället anställde Poya Asbaghi.
Asbaghi hade tidigare varit assisterande tränare till Brännström i Dalkurd och de båda var nära vänner.
- Det var en konstig situation, verkligen. Faktum är att det var en konversation med båda. Den ena läckte ut med till media än den andra. Vi båda hade haft en dialog med Blåvitt, säger Poya Asbaghi i podcasten Lundh.
Andreas Brännström läckte mer till media än du, helt enkelt? Visste ni om att ni båda var aktuella?
- Det är klart. Där och då pratar man inte mycket med varandra. Det är inte så att jag kan ringa till honom och säga: ”Brännan, hur går det för dig? Mats Gren ringde mig senast klockan 10, när ringde han dig?” Det går inte. Vi pratade inte under den tiden.
Det måste ha varit skitjobbigt?
- Det var en spännande period. Jag tror inte heller att jag var förstavalet från början. Jag tror att det fanns andra tränare med i bilden. Jimmy Thelin, till exempel. Jag tror att ”Brännan” låg före mig, om jag ska gissa.
Du måste veta om han blev uppringd först?
- Inte exakt. Däremot vet jag att det föll mycket på när man gör researcharbetet och ringer till spelare i Dalkurd som inte bara haft mig som tränare. Det gjorde mig också jäkligt glad att varenda spelare som haft mig säger att de ska ta mig. Det var till och med spelare där jag kände att jag inte kom 100 procent överens med och petade. Det gav mig också jäkligt mycket självförtroende att ta jobbet när jag fick höra det.
Asbaghi berättar att relationen till Brännström fick sig en törn av turerna med Blåvitt.
- Den (relationen) är helt okej.
Men inte som tidigare?
- Nej, det är kanske mest för att vi har gemensamma vänner som kan skicka citat och så, där det indirekt är någon slags bitterhet mot mig. Det kan jag tycka är lite tråkigt, att det har blivit så.
Har ni pratats vid över huvud taget?
- Ja, ja. Jag ringde honom efter att jag fick jobbet här och sade att vi skulle ta en lunch i Uppsala i december, för jag ville prata ut om det. Vi pratade, och det var inga konstigheter. Men det kanske inte har varit perfekt sedan dess. Det kan jag tycka är lite synd.
Det borde göra ont, för han var ju på något sätt din mentor och ni jobbade tätt ihop. Eller?
- Det vore konstigt om det inte skulle ha påverkat på något sätt. Sedan tror jag att det är här och nu och fortfarande färskt. Jag tror att det fortfarande är färskt för honom och att det finns känslor kvar på något sätt. Jag tror att det kommer lägga sig med tiden. Jag ser inte att vi inte ska kunna vara nära vänner igen.