Gustav Engvall kom fram som lovande anfallslöfte i IFK Göteborg och utlandskarriären började i Bristol City redan som 20-åring. Därefter blev det spel i belgiska Mechelen, något som skulle visa sig bli en mardröm för den nuvarande Värnamo-anfallaren.
- Det är ett tufft klimat.
På vilket sätt?
- Mechelen kanske har varit lite annorlunda än om man kollar på de större klubbarna, som Gent, Genk, Brügge och Anderlecht. Det är ett ganska tufft klimat. Sedan hade vi en tränare som kom in ganska tidigt som var lite mer relaxed än de vanliga tränarna där. Det fungerade bra för mig första året där. Men det är speciellt. Det var annorlunda första året när vi var i andraligan, då spelade man lite mer och vi vann varje match ganska enkelt. Sedan gick vi upp till högstaligan, då var det något som hände med klubben, då blev det lite mer att vinna matcher på en annan nivå. Då föll jag bort med min knäskada, som kom tidigt i högstaligan.
Bilden att man har en tuff fysisk liga, man kan bli utfryst, att spelarna är mer av en handelsvara – delar du den bilden?
- Jag har känt på allt, tror jag. Jag var med när vi vann cupen och gick upp till högstaligan. Sedan har jag varit ganska långt nere i botten innan jag lämnade. Det är något som är speciellt där också, att det går väldigt snabbt. Det gör det alltid i Europa, men det hade jag inte i Mechelen första åren, men de sista åren, då gick vår tränare till Genk, vi fick en ny sportchef, då blev det helt annorlunda i klubben. De sista två åren i alla fall.
Hur försökte de frysa ut dig?
- Det var jag och tre-fyra till som har varit där sedan 2018, som fick vinna cupen och gå upp. Frös ut och frös ut, men jag kom tillbaka från lånet i Norge och hade kommunikation med tränaren, Steven Defour, gamla spelaren, och sportchefen, som jag hade spelat med och vunnit cupen tillsammans med. Det var inga konstigheter, jag skulle komma tillbaka och vara med. Det kändes bra till en början, men jag fattar att man inte kommer tillbaka från ett lån och går in i startelvan direkt. Jag kämpade på, och kände att jag bara behövde gnugga, så fick vi se vad som hände. Det kändes bra, jag kom in någon match, hade ett skott som var nära att gå in… Sedan hade vi en del skador, och en dag kom Steven till mig och pratade med mig, där de bestämt sig för att jag inte skulle träna med A-laget längre.
Hur tar man det?
- Det var ganska väntat. De hade gjort det med några spelare innan. Jag var ganska förberedd. Men jag tog det ganska lugnt. Jag sade ingenting. Jag lyssnade, sedan gick jag ut. Sedan var det B-lagsträning.
Vem tränar man med då?
- B-laget. U21, lite yngre killar.
Hur är det att gå från A-laget och de resurser som finns där till att flytta ner i B-laget?
- Det är speciellt. Men jag var faktiskt inne och käkade frukost och lunch med A-laget ändå några dagar. Sedan tränade jag med B-laget. De tog en summa från min lön för det varje månad, då hade jag rätt till det i alla fall.
Men de sade inget om att du inte fick vara där?
- Nej, inte direkt. De hade gjort det med några spelare innan mig, så jag hade koll på vissa spelare som de inte trodde på.
Motiverade de det på något sätt?
- Nej, inte riktigt. Det var mer att styrelsen och tränaren var på varandra lite, styrelsen sade att det var tränarens beslut och tränaren sade att det var styrelsens beslut. Det var lite ovisshet där.
Hur är det när det är gamla lagkamrater som man har spelat med?
- Det är konstigt. Jag och de i laget som jag varit med sedan länge hade en konversation, jag sade att det kanske skulle hända mig när de skickade ut de andra spelarna, men de trodde inte det, jag hade varit där i nästan fem år, de trodde inte att de skulle göra det mot mig. Men vips, så gjorde de det.
Man vill ju spela fotboll, vad känner man då när man får spela med B-laget?
- Det är speciellt. Samtidigt som jag redan innan dess hade en känsla för att jag ville spela fotboll, jag kände att jag inte skulle få göra det i Mechelen. Det var lite in the past. Redan innan jag blev nedflyttad hade jag fått igång grejen att lämna.