När IFK Göteborg i det närmaste prenumererade på SM-guld och spelade Champions League regelbundet under 1990-talet var Magnus Erlingmark en tongivande spelare. I dag är det sonen August Erlingmark som försvarar familjefärgerna i klubben.
Men den unge mittfältaren säger att han aldrig känt något tryck av att vara son till Magnus Erlingmark.
- Det har faktiskt inte varit några konstigheter. Det är klart att det har varit mycket frågor, framför allt i början när jag kom upp i Blåvitt så är det klart att folk blev nostalgiska och tyckte att det var kul att fråga om det. Sedan har det släppt och lugnat ner sig lite de senaste åren. Men det är inget jag har funderat på. Det är bara en stolthet, säger August Erlingmark till podcasten Lundh.
August Erlingmark debuterade i Blåvitts A-lag 2017 och det var givetvis en dröm för honom att nå dit, men de första två säsongerna var tunga för klubben med många negativa rubriker och man slogs i nedre delen av tabellen. Något den unge mittfältare tog hårt.
- Det är klart att det var tufft. Man kände en skam.
Gjorde du verkligen det?
- Skam… Jag vet inte, det var inte roligt i alla fall.
Det var ju knappast ditt ansvar.
- Nej, jag vet, men det är ändå lätt att ta på sig för mycket ansvar och skuld. Det var en period som jag har lärt mig väldigt mycket utav, jag tror att vi stärktes väldigt mycket av att fixa det.
Hur förhöll du dit till tidningar och tv och så?
- Det var egentligen i den perioden jag slutade läsa och slutade med twitter och sådana grejer som man tyckte var kul innan, jag har alltid haft sådana sociala medier för att kunna följa fotboll i allmänhet. Men man kan inte välja vad man ska läsa och se. Jag har mycket vänner som är inne på de medierna som jag följer och gillar grejer – du förstår. Det blir rörigt och det är nog bäst att hålla sig borta från det.
Är du helt borta från sociala medier?
- Nej, jag har instagram och så. Men forum och sådant.
Läste du det när du var yngre?
- Det var kul att läsa när jag gjorde min debut och så. Sedan fick man sin första negativa kommentar, och då var det inte så roligt längre.
Kan man känna det i omklädningsrummet, du och några till är lite mer fostrade och som det blir i fotbollen i dag så är det en omsättning på spelare och så, för dem är det mer av ett jobb. Hur är det i omklädningsrummet?
- Just i Blåvitts omklädningsrum är det en väldigt familjär klubb som man anpassar sig och kommer in i. Vi har bra personer kring laget som visar upp historiken. Jag tror att det är svårt att inte börja älska Blåvitt med alla supportrar och Kamratgården i sig när man spelar där. Jag tror att de flesta har ett speciellt band till Blåvitt, om han har upplevt hyfsade tider. Jag märker ingen skillnad på Noah Alexandersson, som har växt upp på Ullevi, jämfört med Giannis Anestis, som kom från Grekland förra året. De båda känns väldigt tacksamma för att få vara där. Det är en ganska go’ känsla att känna.
Men Giannis kanske har lättare att hålla sig ifrån GT, GP och krisrubriker och så?
- Ja, så är det säkert. Där är man nästan lite avundsjuk, att de inte ens kan svenska. De bryr sig nästan inte.
En sådan period som det var där med Mats Grens avgång och uppgifter om Poya Asbaghi skulle få sparken, hur är det att sitta i omklädningsrummet när det händer saker nästan dagligen och de sportsliga resultaten inte går bra?
- Just den perioden med Mats och när det var snack om Poya var jag bortrest med U20-landslaget och ganska utloggad från Blåvitt och snacket där. Jag kommer inte ihåg så mycket så. Men rent generellt är det inte kul när det skrivs. Man märker på ens kompisar att det är negativa tider. Men samtidigt tyckte jag att vi höll upp det väldigt bra i gruppen förra året. Det var inga konstigheter att komma till Kamratgården. Jag tycket att alla hela tiden höll uppe humöret.
Om man tittar på Malmö FF, som har varit dominanta, så lyfter man ofta Markus Rosenberg, som började där som femåring, och Oscar Lewicki, det finns många kulturbärare, samma i AIK. Hur viktigt är det att ha spelare som är kulturbärare, även om det är en familjär klubb är det ändå något annat?
- Absolut. För mig som har vuxit upp med Blåvitt har det varit betydelsefullt att kunna följa spelare som man till och med hann spela med. Det har varit spelare som man har kollat på sedan man var liten och velat bli som, bärande spelare i Blåvitt. Förebilder är alltid bra. Vi är en så stor klubb också. Har man varit här ett tag så finns det lojalitet här, fansen uppskattar det och klubben uppskattar det. Det blir en stor respekt för de spelarna.