Tobias Grahn fostrades i Rödeby utanför Karlskrona och var en talang i fotboll. Kunnandet tog honom till proffsliv i Norge, Danmark, Sverige, Tyskland och Spanien.
Efter många år i utlandet flyttade han hem till Karlskrona men hittade inte rätt verksamhet för sina barn utan startade en egen akademi.
- För att dra det väldigt grovt: jag har bott i Köpenhamn de senaste tio-elva åren efter många år utomlands och jag har spelat fotboll aktivt i hela mitt liv. Sen flyttade vi hem till Sverige för tio månader sedan och förra sommaren skulle jag placera mina egna barn i idrotter här i Karlskrona, bland annat fotboll och ishockey. Nu är jag uppvuxen i Karlskrona och flyttade för 26-27 år sedan och jag märkte väldigt snabbt att tiden har stått helt stilla på barn- och ungdomssidan när det kommer till utveckling, säger Tobias Grahn i podcasten Lundh.
- Det har jag sett att det inte bara är i Blekinge, det är också i andra kringliggande län, i Skåne och Småland är det samma sak där det har stått stilla på den fronten. Det har skett extremt mycket de senaste 30 åren på utbildning- och utvecklingssidan av barn och ungdomar, men där har Sverige inte hängt med.
Vad såg du i Köpenhamn eller Danmark där du var och du hade barn i verksamheter? Jag såg att din son spelar hockey bland annat. Vad såg du där som saknar i Karlskrona?
- Om vi ska börja med fotbollen till exempel så har Sverige och Svenska Fotbollförbundet en slogan som man går efter som heter: ”Så många som möjligt, så länge som möjligt och så bra som möjligt”. Det är en väldigt bra slogan om man kan leva upp till den, men frågan är hur når vi så många som möjligt, så länge som möjligt och så bra som möjligt.
- Efter allt jag har sett, min äldsta grabb är 16 år och jag har varit väldigt nära ungdomsidrott i 15 år i alla fall, så är min övertygelse att om man ska ha barn som ska hålla på väldigt länge med sin idrott är nyckeln att duktiggöra barnen så mycket det bara går. Då pratar jag inte om att vi ska ha spets, selektering och allt det där. Där har vi lagt allt för mycket krut i Sverige och har fått det helt om bakfoten.
- Det jag menar är att alla breddklubbar och föreningarna som driver föreningslivet framåt i Sverige i småorter - vi snackar inte bara Stockholm och Göteborg, vi snackar om att Sverige är ett stort land - det är det att vi inte har förstått att för barn som börjar med fotboll, ishockey eller andra lagidrotter som fem- eller sexåringar handlar det inte bara om att träffas, grilla hamburgare och äta kanelbullar.
- Man har faktiskt också ett ansvar som breddförening att leverera en produkt. När jag säger det är det väldigt viktigt att de barnen som är åtta år, om vi tar den åldern som ett exempel, om man sätter upp 40 barn på en fotbollsyta är det väldigt viktigt att de 40 barnen får en utbildning och en möjlighet att utvecklas när de kommer till en fotbollsträning. Det har jag sett med mina ögon här i Sverige, jag vet inte hur många gånger det inte existerar i svensk fotboll.
- Det betyder att de här 40 barnen som sätts ut på en idrottsyta, det är möjligt att de har en meningsfull fritidssysselsättning när de är där, men de kommer inte hålla på länge med sin idrott eftersom de inte kommer vara tillräckligt duktiga för att hålla på. Det ser man på statistiken i Sverige också: när de blir tio år gamla har vi bara sju, åtta eller tio procent kvar inom svensk fotboll, så man tappat nästan alla andra.
Det förstår jag, att många lägger av. Jag pratade med Patrik Brenning som kommer med en bok om ungdomsidrotten där han visar att en del pekar på skärmar men det är faktiskt så att folk slutade även innan iPhone och liknande kom men snarare att man blir så specialiserad organiserad inom idrotten, att det slår ut spontanidrotten. Jag gissar att både du och jag höll på med det. Man höll på med en idrott, men sen spelade man fotboll, landhockey och annat med sina kompisar. Det finns inte riktigt på samma sätt. Hur ser du på det, att om man blir för organiserad knuffar det bort det vi höll på med, spontanidrotten?
- Det är just där vi har ett extremt stort problem, inte bara inom fotboll även inom andra idrotter. Det är det vi inte riktigt förstår, jag tror i alla fall inte vi har förstått det i Sverige. Som du säger, det som har hänt under de senaste 30 åren är att när jag gick på fotboll och din och min generation kom fram, de fotbollsspelarna som har spelat de senaste 20 åren i landslaget, det är grabbar som jag, som hade organiserad fotboll en eller två gånger i veckan.
- Men jag hade ändå 20 timmar fotboll varje vecka, för jag stod och spelade fotboll två-tre timmar om dagen med kompisar, på skolraster, ute på gatan och så vidare. Det har tagits över i dag av den digitala världen. När barnen kommer hem i dag är det inte att man slänger skolväskan spelar landhockey och spelar fotboll, att man springer över till grannen och spelar. Det är hem, gå in och nästan ta första bästa skärm. Nu generaliserar jag, men i mångt och mycket är det så och det har blivit att träningen i och med att de här barnen som tränade fotboll 20 timmar i veckan men kanske bara hade en organiserad träning – det räckte.
- Alla de här gamla studierna om att man höll på med många idrotter som gjordes 2015, 2017 och 2020, det är studier som är gjorda på barn och fotbollsidrottare som började för 15-20 år sedan där vi inte hade den problematik som vi har nu. Jag spelade fotboll 20 timmar i veckan, sen spelade jag tennis, jag spelade hockey, jag spelade innebandy och sen gjorde man andra grejer. Sen frågar man: när all forskning säger att man ska hålla på med många idrotter, de som spelar i landslaget nu 2017 höll på med fyra olika idrotter när de var små. Ja, självfallet gjorde vi det, det fanns inga andra klubbar när man var åtta-nio år som tränade fyra-fem dagar i veckan, så självfallet höll vi på med många idrotter. Det fanns inga föreningar som erbjöd en bättre träningsprodukt än en gång i veckan.
Vad är det du upplever att man gör i Danmark som man inte gör i Sverige?
- I Danmark har man förstått att… det är inte bara i Danmark, även i Belgien och Nederländerna. Om man går ner till Belgien som inte är ett särskilt stort land, men som har varit en världsledande nation och legat som nummer ett på rankingen i ganska många år, de började nivåanpassa och titta på individen inom fotboll för ganska många år sedan. Där började man med ganska tidigt och de har gått igenom exakt samma resa, det är inte bara vi som har iPad och telefoner i Sverige, det är resten av Europa också.
- Där upplever man såklart samma problem med spontanfotboll och spontanidrott generellt. Men då har det blivit ännu viktigare att när man väl går på fotboll måste den fotbollen vara strukturerad, utvecklande och inspirerande. Det går inte att gå på fotboll en gång i veckan, leka där och sedan inte spela mer fotboll under resten av veckan. Det förstår vem som helst: man kan inte spela fotboll en gång i veckan eller två timmar i veckan och sedan tro att man kan välja vilken akademi man vill komma in på när man är 15. Då är man så verklighetsfrånvänd att man inte riktigt förstår vad det handlar om.
Men säg att Karlskrona Idrottsakademi tar in sju-åttaåringar som tycker det är skitkul där och då och de har bra träningar, men väldigt tidigt. Vad talar för att de orkar fortsätta när de är 14-15 om de redan legat på en väldigt hög mängd? Det är en sak som det var när du växte upp och stack ut och spelade med kompisar, annan sak med organiserad träning tre-fyra dagar i veckan i tidig ålder, man blir väldigt styrd.
- Så är det ju. De pojkarna som kommer till mig och spelar fotboll hos mig, det är inte för att det är killar som har speciella färdigheter med bollen eller att de redan är fullfjädrade talanger, det är inte det som det handlar om. Men de har en gemensam grej och det är att de älskar sin fotboll. Nu tränar vi tre gånger i veckan och som jag var inne på innan: det är egentligen allt för lite volymmässigt om vi pratar fotbollstimmar, så egentligen behöver de också spela på skolraster och spela här. De killarna som spelar fotboll tre gånger i veckan med mig och sen spelar matcher, om det blir väldigt mycket för dem när de blir tio-tolv år då har de ändå inte det som krävs i slutändan.
- Vad är alternativet? Är alternativet att de tränar fotboll en gång i veckan och sen när de blir 15 år sker en selektering i fotboll. Det sker en väldigt stark selektering i svensk ishockey bland annat, där man blir uttagen till Blekingelag eller Smålandslag och sen sker TV-pucken och därefter ska du in på ett hockeygymnasium. Är du inte med bland dem är du mer eller mindre ”smoked”. Det är där vi är och om vi ska titta internationellt där då Danmark nivåanpassar och de barn som älskar sin fotboll spelar extremt mycket. Tror vi på riktigt att ett barn som börjar i Danmark och spelar fotboll fem gånger i veckan upp till han är 15 och sen ska vi ta ett motsvarande barn i Sverige och han ska spela fotboll en gång i veckan och sen när de är 15 år tror vi att de kommer stå på samma plattform?