Johann Rytting Kaneryds karriär blev tidigt störd av skador. Redan som 16-åring drog hon korsbandet för första gången. Hon själv härleder skadan till att hon utsattes för ökad belastning när hon började träna med Tyresö.
- Det blev en för hård belastning för kroppen och jag hade även träning i skolan, med det andra laget och jag vet att jag någon gång tränade tre gånger på en dag. Så här i efterhand så var det ju bara korkat, men jag har alltid varit en ambitiös tjej som vill bli bäst och träna, träna, träna. Men det fanns väl helt enkelt inte den här strukturen.
Vilka var de vuxna som borde sett den överbelastning som man kanske inte gör när man är 15, 16 år?
- Nej, men jag hade väl önskat att någon tog tag i det och verkligen hade en plan, men samtidigt så sa det saker till mig, men jag ville bara träna. Om jag inte tränade med laget så tränade jag säkert själv så att det var nog svårt att säga till mig. Men hade man haft familjen där så hade det kanske varit på ett annat sätt.
Hur var den tiden efter en sådan allvarlig skada, som ju i vissa fall kan vara karriärhotande om man har lagt skolan lite vid sidan för att bara satsa på det spåret?
- Det var väldigt tufft, både att bli skadad i sådan ung ålder men också att gå ifrån att vara en av de mest lovande talangerna i Sverige till och att ingen visste vem jag var. Jag minns att jag inte ens var med i truppen på Tyresös hemsida. Då jag kände bara att: "Undra om folk ens vet vem jag är?" och alla de här tankarna som snurrar runt. Men som tur var så hade jag Annica Näsmark, som även är sjukgymnast i landslaget, som hjälpte mig och verkligen fick mig att träna hårt och komma tillbaka ganska snabbt och stärka upp kroppen. Utan henne vet jag inte riktigt hur det hade gått.
Hur nära är det att man lägger av i ett sådant läge?
- Jag tror många gör det. Har man inte den här ambitionen och som för min del att jag redan hade flyttat för fotbollen. Så för mig var det så självklart. För det har bara varit fotboll och det är det enda som har funnits i min skalle, så oavsett om det är jobbiga tider så ska man bara tillbaka. Men jag tror absolut att det viktigaste är att man har folk runt omkring sig som hjälper till och att man faktiskt tar hjälp själv och har folk som bryr sig runt omkring.