Under söndagen gjorde Philip Haglund mål för Sirius i förlustmatchen mot Häcken och det var 32-åringens tredje mål för säsongen. Under fjolåret gjorde den omskolade mittfältaren tio mål för Uppsala-klubben som onekligen hjälpte Sirius att hänga kvar.
Philip Haglund har ett ettårskontrakt men Sirius men tror inte att det är sista säsongen i karriären:
- Det är det nog inte. Men däremot är det så jag känner, att det blir allt tuffare. Jag drog av korsbandet för fem år sedan. Sedan dess har det inte varit samma sak. Det har ständigt varit tufft att vara i bra form och kunna träna ordentligt och gå ut på planen och känna sig helt säker på vad kroppen kan ge. Under stunder har det varit mycket rehabilitering, ganska många operationer, jag har tagit ganska mycket morfin… Det är den tuffa och mörka sidan, när man blir skadad förändras allt. Det man frågar sig är om man pallar med det och hur mycket energi man orkar lägga på det, säger Philip Haglund i podcasten Lundh.
Du har haft lite skador, en tung korsbandsskada i Blåvitt och så. Hur mycket påverkar det och hur mycket hänger det efter? Du är 32 och har gjort ett gäng allsvenska säsonger. Hur mycket smärtstillande tuggar du?
- Mycket. Fan, det är tråkigt. Det är det som kommer göra att jag slutar spela fotboll. Annars hade jag nog kunnat hålla på ännu längre. I slutändan är det det som kommer göra att jag lägger skorna på hyllan.
Hur ofta spelar du på sprutor?
- Det gör jag inte. Där har jag dragit en gräns. Jag drog kortison en-två gånger i Hammarby, men i övrigt är det piller, i sådana fall. Voltaren.
Hur ofta pressas man, att de ändå vill att man ska spela?
- I Sirius är det inte så. Men innan har jag känt så. Det kanske hör ihop med det vi pratade om innan, att det finns en press utifrån. Men den tror jag att man tar till sig själv som spelare, man vill verkligen vara där ute. Även om det gör ont. Då väljer man att ta lite piller för att man vill vara där ute.
Hur ofta funderar du kring vad pillren har för följder?
- Jag funderade lite kring det förra året. För då tog jag det varje dag, och då kände jag att det inte skulle gå, att jag behövde dra ner på det. Samtidigt var vi i en ganska jobbig slutstrid för att hålla oss kvar i allsvenskan. Den hösten var det ganska pressat. Vi hade fem poäng efter 13 matcher, vi behövde göra en jäkla bra höst. Men samtidigt funderar man och väljer själv.
Vad säger lagläkaren?
- Man pratar med dem. Som spelare måste man känna att det är okej, och man pratar med lagläkaren, så man har tillfälle att säga om det inte håller. En lagläkare ska alltid kunna ge råd, och i slutändan måste de kunna sätta stopp. Men när det är gränsfall är det upp till spelaren. Där bör man verkligen känna efter. Nu har jag varit med ganska länge, så jag tror att om lagläkaren sade ifrån och jag inte kände det så hade jag nog bestridit det och sagt att jag skulle spela.
Det känns som att det är något man inte gärna pratar om inom fotbollen?
- Jag tror att det kan vara lite känsligt. Det finns lagläkare och ett ansvar på föreningen. Som spelare upplever jag att jag inte vill prata om mina skador, för då hamnar fokus där och då är det lätt att man bara fokuserar på var jag har ont någonstans än vad jag kan göra ute på planen. Jag har inget behov av att prata med någon om det. Nu gör vi det här, men när folk går ut och ska spela en match har de på läktarna egentligen ingen aning om situationen för de elva spelare som står där, och det är inte samma förutsättningar för alla. Vissa mår bättre än andra och är i bättre form än andra, och så vidare. Men alla bedöms likadant. Där tror jag att det är tuffare när man är i en förening där det är mycket folk på läktaren och man vill känna att man vill bidra. Då höjer man nog ribban själv för den press man sätter. Man vill göra bra ifrån sig.
AIK har börjat säga att en spelare är skadad på under- eller överkroppen, lite som i NHL, att ingen ska se att det handlar om ett knä. Är det sådant som är rädslan?
- Jag tror att det finns en rädsla i att vara helt transparent som kommer ifrån att man får tillbaka det på fel sätt när man är det mot media ibland. Media ifrågasätter hur man kunde släppa ut någon på planen eller ställer frågor till spelare som är lite svåra att svara på, så då väljer man att inte prata om det och bara ta det internt.
Vad känner du för framtiden efter att du har slutat, är du rädd att du kommer ha problem?
- Det vet jag att jag kommer ha. Jag hoppas att jag kommer kunna åka skidor och snowboard eller vattenskidor och spela badminton eller vad det nu kan vara. Jag tänker att jag kommer att behöva se över min kropp när jag väl är klar och se om jag behöver göra något ingrepp, helt enkelt. Jag kommer nog bestämma mig för att köra rehab efter min karriär så att det blir bra för mig resten av livet.