En av allsvenskans tyngsta värvningar är Sead Haksabanovic som går till IFK Norrköping på lån i 18 månader från West Ham. Den talangfulle mittfältaren slog igenom i Halmstads BK som 15-åring och såldes till Premier League-klubben hösten 2017 för 35 miljoner kronor.
Samma sommar valde Haksabanovic att byta landslag från Sverige till Montenegro.
- Några förstår mitt val. Men det är några som inte förstår och hatar på mig. Det är sådant man får ta. Jag väljer ju att spela för Montenegro. Jag var beredd på att jag skulle få lite skit, säger Sead Haksabanovic i podcasten Lundh.
Att välja klubb är en sak, men hur svårt är det att välja landslag?
- Det är svårt, eftersom det är det laget man ska vara med hela sin karriär. Det är svårt, det är inte enkelt. Det är mycket som går genom huvudet.
EM-kvalet börjar i mars med Bulgarien borta och England hemma, två tuffa matcher. Du har inte varit med sedan mot Litauen i september. Har du någon kontakt med Montenegro, vet du hur du ligger till?
- Jag bad dem att inte få vara med i höstas. Jag ville ta en plats i Malaga då. Jag ville vara där och träna och försöka ta en plats i laget. Om jag inte spelar för klubben blir det också svårt att spela i landslaget. Åker jag dit skulle jag bara sitta på bänken ändå. Jag kände att det var bättre att fokusera på Malaga.
Men är en tanke att gå till Norrköping att få fart på landslaget också?
- Nej, inte så mycket. Jag har mest tänkt att jag behöver spela igen efter ett och ett halvt år utan speltid. Det är ganska mycket. Det är mest att jag vill börja spela igen och få tillbaka glädjen och självförtroendet.
Vad tror du att Montenegro har för chans i en grupp med England, Tjeckien, Bulgarien och Kosovo? Det finns ju ett EM 2020 runt hörnet?
- Jag tycker att vi har en bra chans. Vi kom trea i VM-kvalet, där visade vi att vi kan slåss om det. Vi har några bra spelare. Det är en jättefin grupp också, alla är jättesnälla och roliga. Det är lite Balkan-mentalitet. Det är kul att känna på det också.
Följde du Sverige under VM?
- Ja, det gjorde jag.
Vad kände du?
- Det var kul! Jag bor ju ändå i Sverige, och har spelat för Sverige. Det var kul att se dem gå så långt. Jag hade velat se dem hela vägen.
Känner du något där när det går bra i VM, att du om allt hade fallit på plats hade kunnat kriga dig fram där?
- Jag fokuserar på det jag har och är jätteglad för deras skull. Jag fokuserar på Montenegro.
En del andra spelare har också valt bort Sverige, och SvFF får rätt mycket kritik över att de tappar spelare. Vad kan de göra annorlunda?
- Jag hade en chans att gå till U21-laget, men det var ingen som ringde mig, ingenting, det var det jag var mest besviken över. Jag fick inte höra något från dem. När man har sådana spelare borde man ha bra kommunikation med dem, ringa dem bara för att fråga hur det känns i klubben, hur de mår och hur de ser på landslaget.
Du hörde ingenting från Håkan Ericson eller någon annan från förbundet?
- Ingenting alls. Montenegro ringde varje dag.
Där var det förre Milan-stjärnan Dejan Savicevic som är ordförande och låg på.
- Han vet hur det är, han har också varit med på toppen. Han tycker att jag är en riktigt bra spelare. Han ringde varje dag och ville ha med mig i Montenegros landslag. Jag kände att jag kunde åka dit och se hur det var. Sedan fick jag spela i VM-kvalet.
Då band de upp dig. Nu har du varit med efter det också, annars finns kanske en rädsla för att bli uppbunden men att de inte utnyttjar dig.
- Jag känner ändå att jag har bra snack med dem. De ringer nu också och snackar med mig. De skriver alltid grattis när jag har skrivit på för en ny klubb och så.
Men du hörde inte heller av Janne Andersson, som var förbundskapten under den tiden?
- Nej, ingenting.
Hur blir man mottagen i Montenegros omklädningsrum? Du är ju född och uppvuxen i Sverige.
- Det är ingen skillnad, jag är som alla andra. Men jag fick lite mer respekt när Dejan i omklädningsrummet berättade att jag valde dem. Jag hade Sverige, Albanien och Kosovo, men valde Montenegro. Då fick jag lite mer respekt.