Under måndagen hyllades Sven-Göran Eriksson på Fotbollsgalan i Stockholm när han fick ta emot Hederpriset av Fotbollskanalen och Svenska Fotbollförbundet. Den snart 72-årige tränarlegendaren har inte haft något uppdrag sedan Filippinerna i Asiatiska mästerskapen i början av året. I en lång poddintervju om karriärens höjdpunkter och dalar så säger Svennis att han gärna fortsätter som tränare:
- Man kan inte vara på jakt i den här branschen, man blir erbjuden jobb. Helt klart är erbjudandena i dag mycket färre än de var för 10, 20 och 30 år sedan. Absolut är det så. Och med all rätt. Åldern är som den är. Kommer det något är jag sugen på att fortsätta träna, och jag tror att jag kan göra det fortfarande. Men kommer det inget är det inte hela världen heller. Man får ta det som det är, säger han i podcasten Lundh.
Jobbar du med agenter? De kan öppna lite dörrar.
- Jag har egentligen ingen agent. Men min son är fotbollsagent, han ringer ibland. Jag har någon i Italien och någon i England, men jag har inget kontrakt med någon av dem. De ringer då och då med jobb som kommer upp. För tillfället är det något jobb i Asien som de ringer om. När man går arbetslös, även i min ålder, så ringer agenter. De är inte dumma, de vill tjäna pengar. Men de ringer inte bara mig, utan kanske tio arbetslösa tränare om ett jobb. Så från ett agentsamtal till ett riktigt samtal med klubb eller nation är steget långt.
Känner du att du fortfarande brinner för att ta ett lag?
- Jo, absolut gör jag det. Det är på det sättet att jag sitter och tittar på både allsvenskan och Premier League på tv. Ibland tycker man att om jag hade suttit på bänken så hade jag banne mig gjort det bättre. Så är det alltid. Det är inte säkert att det är sant, men känslan finns där i alla fall.
Det är 40 år sedan du lämnade Värmland för IFK Göteborg, som blev starten på din karriär. Hur aktuellt vore det om en svensk klubb ringer?
- Ja, du… Det har jag inte funderat på egentligen. Varför inte börja om på nytt? Eller avsluta, kanske man skulle säga i stället.
Ingen har hört av sig?
- Det har hänt. Men jag tror att de drar sig. För det första har jag varit borta från svensk fotboll i en evighet, och sedan skrämmer nog åldern många. Det är nog ingen som satsar på ett treårskontrakt med en 71-åring. Med all rätt.
Hur stillar du din abstinens för fotboll? Du berättade innan att du hjälper Torsby lite på ett hörn?
- Ja, det gör jag. Jag har en fot med där. De spelar i division fyra, det var femman i fjol och nästa år blir det trean. Det är roligt. Sedan åker jag och tittar på division 2-lag i norra Värmland, jag åker och tittar på Sunne, som var i division 3, jag tittar på Karlstad i division 1 och Degerfors i superettan. Någon gång har jag varit i Göteborg också. Fotboll är, som det alltid har varit, det brinner. Jag ser det mesta. Man frågar sig ibland om man är tokig eller inte. Det kan vara dåligt väder och du står och tittar på en träning i division 4 i Torsby. Man är tokig.
Finns det någon känsla av vemod kring att det kanske är slut?
- Tänker man på det sättet så, ja, vemod. Men egentligen inte. Jag är inte gjort sådan. Jag tittar väldigt sällan bakåt. Jag lever för dagen väldigt mycket. Jag mår bra och är frisk, vilket är det viktigaste av allt. Det vet man inte hur länge det varar. Jag bor bra, jag har ett bra liv.