Förra sommaren tvingades Oscar Hiljemark sluta spela fotboll efter en ny smäll gjort att höftproblem gjort sig påminna. Istället satsar den tidigare landslagsmittfältaren på en tränarkarriär och är nu assisterande i danska Ålborg.
- Det är bland de bästa besluten jag har tagit och någonting som jag älskar. Jag kliver upp varje dag och tycker det är otroligt roligt och utvecklande. Jag ser bara positiva möjligheter och har en enorm drivkraft, säger Oscar Hiljemark i podcasten Lundh.
Han lämnade allsvenskan och Elfsborg för nio år sedan när han skrev på för PSV Eindhoven. Efter att ha varit med och vunnit ligan i Nederländerna och varit kapten för Sveriges U21-landslag som vann U21-EM flyttade han till Palermo och serie A sommaren 2015.
- Det var en mittenklubb i Serie-A, det fanns en stor chans att jag skulle få spela och utvecklas och de hade haft en bra sektion, spelat fin fotboll och hade väl precis sålt (Paulo) Dybala till Juventus. Jag såg det som ett otroligt fint kliv, att få mellanlanda i en av Europas största ligor och förhoppningsvis ta nästa kliv ganska snabbt.
- Det gick ganska snabbt, jag fick en otroligt bra start på det och jag spelade otroligt mycket. Jag satt väl på bänken de två första matcherna i Serie-A och efter det så spelade jag nästan varenda match resten av året. Det fanns intresse från diverse större klubbar redan då som det sen tyvärr inte blev någonting med lite beroende på Palermos vilja att göra en deal och utifrån vad de begärde. Nu efterhand kan väl känna att det hade varit häftigt om det hade blivit någonting av det.
Vad var det för klubbar?
- Vi hade väl lite från West Bromwich i Premier League, Fiorentina och de snackades lite om Milan under en tidpunkt där de hörde av sig. Rent där och då kändes det att ”wow det här valet var ju optimalt och fantastiskt”. Men sen blev det ingenting av det. Då kände man lite ”Varför inte?”. De köpte mig för en ganska billig summa och det fanns några bud som skulle generera mycket till Palermo och en möjlighet för mig att ta nästa kliv i fotbollen. Sen blev det inte så och det året som kom där efter så fortsatte jag att spela nästan varje match fram till att jag bestämde mig för att hitta en annan lösning.
- Det var väl lite upp och ner, klubben började få lite problem med ekonomin, det var mycket tränarbyten och saker som det inte riktigt var styr på. Så när det väl kom till kritan att det var dags att titta på en lösning så blev det Genoa. Vilket också var en fantastisk upplevelse. I efterhand så rent procentuellt sett utifrån hur mycket jag har fått spela och hur många fantastiska fotbollsmatcher jag har fått uppleva samt ansvaret jag fått i de klubbar jag varit i så känns det bara positivt när jag ser tillbaka på det. Det går aldrig att säga exakt hur saker ting ska gå i en fotbollskarriär och det tror jag att alla är medvetna om.
Det är bara några dagar sedan den legendariska presidenten (Maurizio) Zamparini gick bort åttio år gammal. Hur han att ha som president för klubben?
- Så som många italienska presidenter är så var han energisk och ville såklart vinna så mycket som möjligt. När vi kanske inte lyckades göra det eller fick fart på det så tog han sina beslut som han trodde skulle hjälpa laget och klubben på bästa sätt. Ibland kanske det inte var optimalt att byta så mycket tränare som vi gjorde. Men han var chefen, han ägde klubben, han var president, han gjorde som han ville och bestämde. Det var bara att ställa in sig i det och det har jag också fått mycket lärdomar av. Att oavsett vad som händer så det handlar bara att vara tydlig i sin målmedvetenhet, fortsätta jobba och kommer det in en ny huvudtränare så får ge honom vad han vill ha. Det har jag fått med mig mycket i min egen utveckling som människa. Att saker och ting kan förändras men du kan fortfarande jobba väldigt hårt och få möjligheten att bevisa för nya människor att du är bra nog.
Vad jag förstår så var det också en tid där det inte gick så bra för Palermo och det var mycket hotellboende. Och även att supportrarna inte var att leka med så din tjej fick åka där ifrån. Hur var det?
- Nej, det var väl det som kanske var mest negativt med det hela och någonting som man inte var van vid från tiden i PSV där vi mer eller mindre vann varenda match, allt var frid och fröjd och allt var uppstyrt. Sen kommer man till ett ställe där saker och ting till en början var fantastiskt och sen när det började gå lite dåligt för laget så slöt väl inte fansen upp riktigt. Snarare tvärt om. Så det blev väl ganska hektiskt och en liten chock för mig som kom från en tillvaro där man aldrig fick uppleva något sådant. Till att det helt plötsligt var fans som gjorde att man inte kunde åka hem från träningsanläggningen eller fans som var så pass hotfulla efter matcher att vi som lag och familjen var tvungna att lämna Sicilien.
- Så det var en helt ny grej som inte var positivt på något sätt. Men det gjorde att man blev ganska tuff och hårdhudad samt att man ganska snabbt fick vänja sig vid det och ta sig igenom det. För mig och Elin som var ganska nya i gamet som par och fick flytta utomlands till Sicilien och där det här kom ganska snabbt inpå. Så för oss som par men också som enskilda individer så var det en ganska tuff utveckling som vi behövde göra där och då för att saker och ting skulle fungera. Både mellan oss men också på ett personligt plan. Det gjorde oss väldigt starka i slutändan men där och då var det väl inte jätteroligt måste jag vara ärlig och säga.
Hur ofta var du rädd?
- Jag var inte rädd så ofta det var mer att man kunde känna en otrygghet när vi skulle vara borta i vad som kommer hända i Palermo? Har Elin det bra och hur mår hon? Det var mer sådana bitar som man tyckte var jobbigt. Vi var alltid omhändertagna av laget och var det tufft i Palermo så var vi iväg. Det var mer den familjemässiga situationen som var, hur får vi det här att fungera? Hur får vi det här att bli en trygg vardag? Det var nog mer den biten.
Kunde man gå ut på stan och så eller höll man sig hemma när man hade förlorat?
- Det var väl någon gång som jag fick vända när vi var på väg ut att ta en kaffe i staden och det kom fram lite folk. Det var väl några sådana incidenter i de åren där man fick gå tillbaka, sätta sig i bilen och åka hem igen. Det är saker som man kan se tillbaka på ny, skratta litegrann och tänka att ”oh shit, vilken resa det var”.