Sommaren 2020 värvades Christian Kouakou, som spelade för AIK under ungdomsåren, till IFK Göteborg när han lämnade Brage. Men tiden i Blåvitt blev knappast som Kouakou hade tänkt sig och han lämnade redan efter ett halvår. Efter ett självmål i matchen mot Kalmar utsattes Kouakou för hot från Blåvitt-anhängare och hans mamma blev mordhotad, vilket bidrog till att han valde att flytta från klubben.
- Jag var så lycklig (över flytten till Blåvitt). Jag minns när Ola (Lundin) som är sportchef i Brage sa att det var klart, jag tror jag satte mig i en bil och bara körde, jag bara åkte långt och sen parkerade jag och ringde min familj. Det var ren lycka, att efter alla de här åren så ville en allsvensk klubb signa mig. Och även att det var en storklubb som Göteborg, säger Kouakou i podcasten Lundh.
Fanns det någon på att det finns en viss rivalitet mellan AIK och Göteborg?
- Jo, men det var så längesen jag hade varit i AIK även om alla vet om min uppväxt. Där och då hade jag inte hört något från AIK och var bara glad över att vara tillbaka i allsvenskan igen. Det var det jag tänkte mest på och jag tänkte inte på att det var rivaler. Jag tänkte bara på att det var ett allsvenskt lag som ville ha mig och att jag fick chansen att spela i allsvenskan igen.
Vilken signal fick du av dåvarande tränaren Poya Asbaghi?
- Det var verkligen han som pushade och ville ha mig. Vi hade även snackat en del ett halvår innan om att han var intresserad av mig. Så det var han som pushade för att den här övergången skulle gå loss. Det betyder väldigt mycket att han verkligen ville ha mig.
Du var ju lite skadad när du kom dit och fick en lite knackig start och Poya får ju sparken. Hur är känslan att vara invärvad av en tränare som försvinner kort därefter?
- Jag tänkte bara "nej", jag ville verkligen spela och just för att det gick tungt för dem under den perioden och det hade varit lite småsnack om just Poya. Så det enda jag ville var att leverera och rädda jobbet, för han verkligen hade krigat så mycket för att jag skulle komma dit. Så det var det jag ville göra, bevisa mig för Göteborg som klubb, mig själv och även hjälpa till så det skulle vända. Så det var tungt att en person som verkligen ville ha mig där lämnade så kort därefter.
Det är ju omskrivet det som händer i matchen mot Kalmar där du gör självmål. Och du har själv berättat om det i Göteborgsposten, om alla hot och där din mamma blev mordhotad och uppringd. Vad gick igenom huvudet när allt det skedde?
- Jag visste ju om misstaget och det är först i omklädningsrummet som man får alla de här meddelandena som man brukar skrolla igenom efter varje match. Men just när meddelandena kommer om min mamma och jag väl har pratat med henne så tog det väldigt hårt. Då var fotbollen i andra hand. Jag kommer hem och pratar med (Tobias) Sana som tog hand om mig i Göteborg. Han sa "kom hem till mig och sov där", men jag sa att det var lugnt. Så jag var hemma och då var fotbollen verkligen i andra hand, så det var väldigt tungt. Då kände jag att hela Göteborg som stad var emot mig och då blev jag bara arg. Jag gick till träningen och var arg, på matcherna var jag arg och det blev bara en ond cirkel.
Man undersökte ju en del av de här hoten som var svåra att spåra och det lades ned. Hur upplevde du tiden i Göteborg efteråt? Kände du att du kunde röra dig fritt?
- Nej, det gjorde jag inte. Jag gick ofta runt med luva och keps. Även om det inte var ute så ofta, det var mest när man gick och handlade. Annars var jag mest hemma eller hos lagkamraterna. Men jag kände att det inte är här jag vill vara och jag kände mig inte hemma helt enkelt. Jag var även ensam där och efter den perioden så kändes det helt enkelt inte bra.
Hur uppträdde klubben?
- Klubben uppträdde jättebra, inga konstigheter. De backade och hjälpte mig verkligen. Så där har jag ingenting att säga till om.
De gick ju även ut med ett meddelande om att någon hade blivit utsatt för mordhot och rasism, även ifall de inte namngav dig.
- Det var jag själv som sa på ett möte efter matchen att: "Jag förstår att ni som klubb måste gå ut med det här i och med att ni är min arbetsgivare och det är det man ska göra", men jag var väldigt tydlig med att de inte skulle nämna mitt namn.
Varför?
- För att klubben var i en tuff sits och jag tänkte på laget och klubben. Jag ville inte att det skulle ta fokus över den sista perioden vi hade för att säkra ett allsvenskt kontrakt. Så det var därför jag sa till klubben att inte nämna mitt namn. Men om det blir intervjuer efter säsongen när vi har klarat kontraktet så kan jag ta det. Men här och nu, trots att jag kanske inte spelade så mycket, så kände jag ändå mot mina lagkamrater att det skulle bli så mycket publicitet om mig och det här när fokus var på att klara ett allsvenskt kontrakt.
Det blev ju inte mycket speltid överhuvudtaget, hur mycket påverkade den här händelsen?
- Det påverkade mycket. Även om det inte var publik så kände jag att "nästa år så ska jag spela inför en publik som inte vill ha mig". Även om det bara var några individer såg jag det som alla supportrar och det påverkade väldigt mycket under den här perioden. När vi gick på ledighet och jag kom hem till Stockholm, då kände jag själv att jag inte ville tillbaka.