Malmö FF-ikonen Markus Rosenberg slutade två gånger i landslaget efter minimal speltid. Istället för att fortsätta äventyret utomlands valde han också att åka hem tidigare till Sverige för att spela i Malmö FF. Trots det menar han att han inte ångrar någonting efter karriären och att han är nöjd med alla val han gjort.
– Nej men jag tycker allt. Jag har alltid gått min egen väg tycker jag. Jag har slutat i landslaget två gånger och dem gångerna tycker jag fortfarande att det är helt rätt. Jag hade inte där att göra för jag spelade inte. Och jag tyckte inte det var kul att sluta, säger han i podcasten "Lundh".
Var det sen sorg att du inte spelade?
– Jag har aldrig spelat i landslaget så jag har aldrig fått den känslan som de som har haft en plats där, känts sig hemma och älskat att åka på landslaget och älskat att få spela på dem. Jag har aldrig fått smaka på det, jag har alltid varit avbytare eller så har jag spelat för att någon var skadad eller så spelade jag för att det var en träningslandskamp. Jag fick aldrig den känslan, så jag har aldrig smakat på det så jag kan inte sakna det.
Just Janne Andersson när han kom tillbaka, hade ni någon kontakt då? När han tog över landslaget att du skulle komma tillbaka med tanke på hur bra du gjorde det då.
– Ja men vi pratade ju lite. Vi har ju haft kontakt genom hela karriären så det är klart att någon gång så prata vi lite om det kanske. Speciellt där när det gick så bra, vi gick till Champions League och det blev rätt så mycket mål. Så det är väl klart att frågan har väckts. Inte så att det blev några längre diskussioner. Men som jag sa innan, jag har gått min egen väg. När jag var klar så var jag klar med allt och samma sak när jag var i West Brom, det fanns erbjudande från olika länder ute i Europa men jag hade bestämt mig så de var ingen som kunde påverka mig, vi skulle hem. Så då fick vi sitta kvar där och därför det blev så sent i februari också för att de andra fönsterna hade stängt. West Brom trodde väl inte på mig att jag, de trodde jag körde något spel liksom men inte där heller det var ett rakt. Och samma sak med landslaget när jag slutade där med Erik, det var inte svårare än att man ringde upp och sa vad man tyckte och tänkte.