Pontus Jansson spelar just nu i Brentfors, som slåss i toppen Championship. Laget ligger på sjätte plats i tabellen vilket innebär kval upp till Premier League. Upp till Watford, som har den sista direkta uppflyttningsplatsen till PL, är det dock långt. Avståndet är tio poäng när Brentford har nio matcher kvar att spela.
Upp till förstaplatsen är det ännu längre då Norwich leder Championsshop på 86 poäng, hela 18 poäng före Brentford.
- Man kan se det från två håll. Det är klart att det är frustrerande och irriterande, men jag vet också att för en månad sedan var det omvänt, då var vi inne i en bra runda medan de andra gick på knäna. Jag är övertygad om att det kommer vända från nu till sista omgången. Det hade varit värre om vi spelat dåligt och haft tur och fått med oss poäng. Nu har vi dominerat alla matcher men släppt in mål i slutet. Vi har mer eller mindre haft otur. Det är klart att det inte är bra att inte kunna stänga matcher och få med sig tre poäng. Men som Brentford jobbar är de lugnare än vi spelare, det kommer jämna ut sig i slutändan. Så länge prestationerna är bra är förhoppningarna stora att det ska gå vägen, säger Pontus Jansson som är veckans gäst i Lundhs podcast.
Mittbacken har spelat i just Championship sedan sommaren 2016 och han trivs i den engelska andraligan.
- Otroligt häftigt. Dels engelsk fotboll, men också att jag vill ta steget upp, det kan jag inte ljuga om. Det är något speciellt med engelsk fotboll. Nu har det ändrats lite med att det inte är någon publik på arenorna. Men det ska mycket till för att jag ska välja något annat fotbollsland att spela i. Jag hör hemma här i England och älskar allt som har med det att göra, säger han.
Många placerade dig i högstaligor utanför England, men du valde att hellre hänga kvar i Championship. Vad är det i England som du älskar?
- Jag värdesätter andra saker än att bara tjäna pengar. Det är inte så att vi har det tufft här, men just de klubbar som jagade mig där och då efter den säsong jag haft med Leeds gjorde att det inte kändes rätt. Plus att jag inte ville lämna Leeds. Men det blev som det blev. Då var jag ganska tydlig mot de i Leeds att de, om de skulle sälja mig, fick göra det inom England. Då blev det som det blev. I mitt fall blev det ganska komiskt, att det nästan var jag som kontaktade Brentford än att de kontaktade mig. Det var nästan jag som valde att komma hit.
Ni gjorde en fantastisk spurt förra året efter coronauppehållet. Ni vann och vann och hade allt i egna händer när ni mötte Barnsley och Stoke på sluttampen och föll där och trillade ner i playoff. Hur mycket kan de tankarna poppa upp?
- Det är klart att det poppar upp och är otroligt jobbigt. Men jag känner också att det kommer att gynna oss när vi går in i något liknande denna säsong. Så många gånger som jag vaknat upp mitt i natten och tänkt tillbaka på det där… Vi reste till Stoke på fredagskvällen i slutet av juni, samtidigt som West Bromwich mötte Huddersfield den kvällen. Vi satt i bussen och såg Huddersfield göra 2-1 i 89:e minuten. Det var ett firande jag ångrar att vi gjorde, för där och då hade vi inte uträttat någonting. Då kom vi från åtta raka vinster, sju med hållen nolla. Då kände vi att det var 100 procent att vi skulle lösa det när vi hade Stoke dagen efter. Där och då behövde vi dessutom i princip bara ett kryss för att ha allt i egna händer inför slutomgången. Känslan av hur nära vi var, glädjen i bussen där och då, men också känslan i omklädningsrummet efter matchen mot Stoke där vi kände att vi sumpat chansen. Den känslan hoppas jag att jag aldrig kommer känna igen.
Var det värre än när ni förlorade playoffet mot Fulham?
- Ja, 100 procent. Vi har pratat om detta många gånger inom laget. Känslan efter Stoke var den absolut värsta. I och med att West Bromwich tappade i sista omgången mot QPR hade vi ändå chansen, och vissa hävdar att matchen mot Barnsley var den tyngsta, men jag lämnade känslan med att West Bromwich skulle möta QPR, som inte hade något att spela för, det var inte en chans att de skulle tappa poäng. Jag hade redan där och då förberett mig på playoff. När vi gick in i Stoke-matchen kände vi oss oövervinnerliga, men det finns så mycket annat med psykologi i fotboll som gjorde att det inte blev som det skulle.
Kan man förklara sådant? Var det firandet i bussen kvällen före?
- Vi pratade faktiskt om detta senast i går, det är sjukt hur mycket vi har pratat om det. Hade Huddersfield-West Bromwich varit 12:30 istället och vi spelat 16 så hade det varit helt annorlunda, för då hade man känt att vi haft allt i egna händer. Nu blev det mer att vi reste dig, såg dem förlora i bussen, och jag kan tänka mig alla sms och samtal som de unga i truppen fick under kvällen, att lägga sig med det och vakna upp dagen efter och möta ett grinigt jävla Stoke på bortaplan i regn – jag tror att det var många som inte var redo för det. Jag kände också att jag var så nära. Under matchen kändes det som en normal match, men det var många av de unga som sade att de knappt kunde röra sig, det var som att deras ben satt fast i gräset, det var så mycket som var i huvudet på så många spelare.
I playoff nådde ni finalen när ni fick möta Fulham. Hur var känslan efter det, det var en rätt grov tabbe, även om målvakten räddat er många gången på vägen dit, hur var känslan efter slutsignalen när ni förlorat mot Fulham?
- Jag vet inte… Jag har så få minnen från den matchen, det var så surrealistiskt. Vi spelade på ett tomt Wembley. Det känns som att du är ute och spelar typ en träningsmatch samtidigt som du vet att matchen handlar om tre miljarder för klubben och ett ekonomiskt lyft för dig själv som är en dröm för nästan alla fotbollsspelare.
Har man ett kontrakt där man har en lön i Championship som automatiskt går upp om man går upp i Premier League?
- Standardmässigt är det så. Sedan har alla lite olika.
Men de flesta har det?
- 90 procent av spelarna har det. Men inte bara det. Tänk för vaktmästare, staff, personal… Men när vi väl var på planen kändes det inte som att matchen betydde så mycket i och med att det var tomt. Det som sitter kvar i mitt huvud är när de gör 1-0 på den tabben du pratade om, det tar fyra-fem sekunder innan jublet kommer från deras bänk. Det var så overkligt. Först och främst att målet kom på det sätt det gjorde, men normalt hade det varit 50 000 Fulham-fans och vi hade haft 50 000 på andra sidan som gråtit medan de jublat. Men nu var det bara helt dött på Wembley. Jag har få minnen från den matchen.
När de blåser av är det brutalt. Hur samlar man ihop sig i omklädningsrummet efter det?
- Först och främst hade jag varit i England själv i tio veckor utan familjen, utan min dotter. Man var så mentalt trött och slutkörd av det täta schemat, allt vi gick igenom från hopp och förtvivlan till glädje och sorg. Efter matchen kände jag bara att jag ville hem till Sverige och min dotter, det var mer den känslan, även om det var otroligt surt. Men jag har aldrig hunnit blicka tillbaka på det, för när den matchen var slut hade jag åtta dagars semester innan det var försäsong och landslag, och sedan började säsongen igen. Det var som att man knappt hade tid att analysera vad som hände.
Det låter som ett helt sjukt schema. Men kanske var det skönt att sätta igång igen direkt?
- Ja, på ett sätt var det skönt, men jag kommer samtidigt gräma mig om jag tänker tillbaka på detta i framtiden, om jag inte skulle lyckas. Skulle jag göra det kommer det kanske kännas lättare. Men den sommaren som vi var med om… Det känns som att man åldrades med två-tre säsonger.