Under måndagen inleder Elfsborg den allsvenskan säsongen och på plan är Johan Larsson den som leder laget.
Högerbacken och lagkaptenen hoppas att man kan ta det där SM-guldet han utlovade när han kom till Borås 2020.
- När jag kom hem så var vi väl inte alls topptippade och med i snacket om dem som skulle vara med och slåss där uppe. Jag tycker att vi har förtjänat att vara med där uppe och nu handlar det om att bygga vidare på det och visa att vi faktiskt hör hemma där också, säger Johan Larsson i podcasten Lundh.
För tre år sedan var Johan Larsson på jakt efter en ny utmaning efter fyra bra år i danska Bröndby. Han var gratis men det var svårare än han trodde att hitta en klubb i en toppliga.
- Det blev pannkaka. Dels så tror jag att, inte att jag hade haft för höga tankar om mig själv, men jag hade varit väldigt bra under en lång tid i Bröndby. Och trodde då att urvalet för egen del med Bosman och allt vad det innebär skulle vara större. Att fler klubbar skulle vara där och hugga. Det var mycket från USA, vilket jag inte alls var sugen på, säger Johan Larsson och fortsätter:
- Tanken var också att jag skulle ta nästa kliv in mot ett landslag. Jag visste väl att (Mikael) Lustig inte hade jättemånga år kvar och ville väl verkligen vara med på riktigt. Jag hade varit med runt omkring och så fort Lustig eller (Emil) Krafth inte kunde så var det jag som blev inringd. Då började jag känna att jag fick en väldigt blodad tand för det här och skulle bara hitta rätt klubb för att lyckas med även det steget.
- Då kändes USA absolut inte aktuellt, Bröndby hade jag väl kunnat stanna i men jag kände att det var dags för nästa steg. I slutändan så stod jag med att antingen gå till USA eller till dem som låg sist i franska ligan. När jag väl var i Frankrike och skulle prata med både tränare och president så lät det som att det var en bra idé ändå. För de sa att: "Vi behöver jaga poäng, vi behöver vinna matcher och vi behöver göra mål". Det kändes som en ganska gjuten roll för mig där jag skulle vara med offensivt och jaga poäng och göra mål.
Verkligheten i franska Guingamp blev en annan och efter några cupmatcher mot lag från lägre ligor tog det stopp. Fotbollen passade inte Johan Larsson.
- Det var väldigt isolerat i en mot en. Offensivt går det ganska bra när jag får vara med och trycka upp. Men när du möter ganska så vassa vänsteryttrar från den franska ligan, dels på träning så mötte jag Marcus Thuram varje dag så blir det en annan femma för min del och där var jag inte bra nog.
Hur var det för dig?
- Det var ju en rejäl käftsmäll. Från att vara väldigt nära ett landslag till att i stort sett bli helt bortglömd och inte ens vara med i truppen i mitt franska lag. Det var tufft och jag tyckte inte alls det var roligt med fotboll. Jag mådde inte bra där nere och det funkade inte alls. Det var tufft.
Vad gjorde du kring att du inte mådde bra? För det blir ju vanligare och vanligare att fotbollsspelare faktiskt kan berätta om hur pressen är jobbig och liknande.
- Det var ju jag och min fru som fick lösa det. Det var ju inte så att hon stormtrivdes där heller. Vi bodde i en superliten by med sju tusen invånare där i stort sett ingen pratade engelska. Så vi växte oss starka ihop där och fick se det lilla i vardagen. Vi försökte göra mycket saker ihop och just dem här små sakerna. Att när det var helg så visste jag att jag ändå inte skulle få spela match så då köpte vi en fin flaska vin, lagade något gott till middag och tar oss igenom det.
Hur tar man diskussionen med den franska klubben eller tränaren med tanke på hur det blev?
- Nej, egentligen inte alls. Jag accepterade läget och tyckte själv inte att jag var bra nog. Då är det svårt att argumentera för att man ska få spela. Laget sjönk som en sten i tabellen och jag såg inte att jag hade gjort det bättre än någon annan. Så jag tyckte inte jag hade några kort på min hand att spela ut heller.
- Det enda som hände var när det var en omgång kvar, då tränaren han in mig på sitt kontor och i stort sett bad om ursäkt för hur det här halvåret hade utspelat sig. Vi pratade igenom det lite kort, det var lite språkförbistringar för min del och det är vad det är. Det är inte så att jag skäms för att jag inte lärde mig franska på två veckor och kunde komma in genom det utan det var bara att acceptera.
Hur bygger man upp ett självförtroende efter något sådant?
- Där och då var jag ju nollad i mitt självförtroende om jag ska vara helt ärlig. Jag tyckte ju att jag var en dålig fotbollsspelare. Jag spelade vänsterback i reservlaget på träningar inför matcher. Man kände inte direkt någon ambition till att visa något för jag vet att jag inte konkurrerar på den här platsen och jag vet att inte längre konkurrerar som högerback heller. Då är det ju tufft. För min del var det väl att göra som alla andra och fly skeppet och komma tillbaka till någonting och då var det Bröndby som ploppade upp i mitt huvud.
Efter ett halvår i danska Bröndby övertygade Stefan Andreasson honom om att vända tillbaka till Borås och Elfsborg. Vilket han inte ångrat.
- Ganska kort där efter så började jag känna att det kanske är dags att ta på sig den gulsvarta dressen igen, verkligen lämna ett avtryck och visa att jag minsann har mycket kvar att ge.
Så du stänger dörren för utlandet?
- Ja, det gör jag väl indirekt om det inte skulle dyka upp något alldeles förträffligt så känns det som att jag har hittat min plats här.