Som 20-åring har Rosa Kafaji tagit en plats i Peter Gerhardssons landslag och varit med och fört BK Häcken till Champions League-slutspel. Men även bredvid planen har hon en viktig roll.
När hon gästar podcasten Lundh berättar hon om vikten av att vara en förebild för tjejer, och killar, från landets olika förorter.
- Det känns väldigt bra att jag som invandrartjej från förorten kan inspirera många unga, speciellt tjejer, men också killar, och att visa att vem som helst kan ta sig hela vägen, förhoppningsvis kan jag också göra det, förklarar Rosa Kafaji när hon gästar podcasten Lundh.
Hade du själv någon förebild som du tittade upp på, eller var det bara Ronaldinho som jag har läst att du gillade?
- Jag gillade mest Ronaldinho, men jag skulle inte säga att jag hade någon riktig förebild.
Hur ser du på att själv vara en förebild för unga tjejer i förorten, att de ska börja spela fotboll?
- Det är väldigt kul att jag kan ta den rollen. Jag älskar att jag kan ta den rollen och jag hoppas att jag kan inspirera fler människor, så det känns väldigt bra.
Just det att det ibland kan finnas att kulturen är så att det är okej för killar att spela men inte tjejer, hur ser du på det?
- Personligen har jag aldrig haft problem med det, men jag kan tänka mig att det finns vissa som har problem det. Men det är i alla fall väldigt kul att fler och fler börjar spela, det känns som det i alla fall, att många tjejer skriver till mig om tips och att jag kan ge dem mina tips.
Du började i Kallhälls FF och sedan Bele Barkaby, hur var den vägen fram? Jag gissar att det kanske inte fanns så mycket för tjejer då?
- Det var inte så länge sedan, det var kanske tio år sedan, så det fanns ändå tjejlag. Jag började i Kallhälls FF när jag var typ åtta, innan dess hade jag bara tränat ensam och med min bror. Han sa till mig att ”Min plan var att jag skulle ta dig till Kallhälls FF för att du skulle lära dig att spela i ett lag, bli en lagspelare och lära dig hur det fungerar”. Sen efter två år tog han mig till Bele Barkaby. Där var jag i en månad, bara för att han ville se om jag klarade av den svåra nivån, då tyckte han att jag klarade det efter en månad. Sen tog han mig till AIK:s akademi och så spelade jag där borta.
Han hade en plan för dig redan när du var liten?
- Han hade en plan.
Det är imponerande. Vad betyder AIK för dig?
- Jag har växt upp där, jag skulle säga att det har format mig väldigt mycket som person sen jag var elva år och jag var där i sju år, så det var väldigt många år av mitt liv.
Vad var bra med AIK för dig som spelare?
- Det var en akademi. Speciellt i början där vi spelade mycket cuper, det var ett bra lag, bra träning och det kom många människor från olika ställen, jag hade kompisar från Vårberg, Akalla och Nacka, så det är väldigt blandat folk.
Lite åt det, blå linjen, som man försöker odla, men Kallhäll är väl inte på blå linjen?
- Nej, det är det inte. Men mina föräldrar är skilda så min pappa bodde i Akalla.
Kan du identifiera dig med blå linjen och det som har varit framgångsrikt för AIK, att skapa en samhörighet kring det?
- Jag kan identifiera mig med både Akala och Kallhäll.
Om man ser AIK, du gör väldigt snabb karriär där, du gör debut och mål i Elitettan och hjälper klubben upp i allsvenskan. Hur var det att komma in så ung och göra avtryck?
- Det känns väldigt bra. Jag fick förtroende från tränarna, ”Carro” och ”Robban”, och laget tog in mig väldigt bra trots att jag var ung, så det kändes väldigt bra.
Har du varit van vid att vara bland de yngsta hela tiden för att du har varit så bra i unga år?
- Jag har faktiskt varit det. Men jag har såklart stött på tuffa saker eftersom jag har varit yngre, men jag tycker att jag har hanterat det bra.
Vad har ”tuffa saker” varit då?
- När man som junior kommer in där som en snorunge och så ska de testa en lite grann, ta materialet.
Hur gjorde du då?
- Jag lämnar det där, jag var lite kaxig.
Okej, du köpte inte det helt enkelt. Zlatan Ibrahimovic är en av många som har pratat om det att man kommer upp ung och kanske annan bakgrund, att man prövas mer, hur har det varit för dig?
- Som du säger, man har definitivt behövt göra tio gånger mer, det känns som det i alla fall, att du behöver göra tio gånger mer. Därför gör jag jobbet varje dag, för jag vet att inget kommer gratis och att jag behöver göra det lite extra och lite bättre.
Fick du över dem på din sida när du väl visade?
- Det var bra senare, men i början var det tufft, det var då jag behövde bevisa mig. Jag minns att jag hade några lagkamrater som var lite jobbiga när jag kom upp i A-laget och då sa jag till min tränare att ”De är fett kaxiga, de har ingen respekt”, då sa han ”Varför ska de ha respekt för dig? Du har inte gjort någonting”. I stunden förstod jag inte, jag tänkte att det var ett drygt svar, men när jag blev äldre förstod jag att det var helt rätt svar.
Att man behöver visa för att man ska få en plats helt enkelt?
- 100 procent.
Hur var det att lämna AIK? Du har varit där i sju år och varit med om mycket och att flytta och lämna klubben. Jag vet att de fick bra betalt för dig, men känslan att lämna det här för något helt annat.
- Det var tufft, det var ett lag som jag hade varit i under sju år och växt upp i. Så det var såklart ett väldigt svårt beslut. Men under sista året hade jag det tufft och hela laget hade det tufft. Vi kom upp i allsvenskan och vi låg sist eller näst sist och förlorade massor av matcher, jag klickade inte riktigt med tränaren, så det blev lite enklare att gå därifrån då, summerar Kafaji.
Lyssna på hela avsnittet av podcasten Lundh i spelaren.