Jesper Karlström är uppvuxen på Södermalm men valde att spela i Brommapojkarna under sin ungdom. Med åren har BP blivit en fotbollsfabrik och tagit fram många skickliga svenska fotbollsspelare. Nu berättar Karlström om fördelarna och nackdelarna med att inleda sin fotbollskarriär där.
- Det är väl att, i alla fall när jag var där, att det fanns många tränare som var väldigt duktiga och som hade ett driv, mycket disciplin och bra träningar. Det kändes som att det var en röd tråd med alla tränare som var där. Nu har jag inte riktigt lika bra koll på hur det ser ut men det var en väldigt bra skola. Hårt men väldigt bra. Beviset är ju att det är så många som spelar i landslaget och så många som har blivit elitfotbollsspelare. Det var lite militäraktigt men ändå på ett bra sätt, säger han i podcasten "Lundh".
Vad var baksidan? Jag har ju läst mig till att det fanns perioder där du inte tillhörde förstalaget och hade kompisar som blev utsorterade och fick sluta.
- Det är väl nackdelen att det blev ju en selektering. Det var ju någon varje år som inte fick vara kvar eller som fick spela med andralaget. Det är klart att det är skittufft. Men för oss var det normalt.
Finns det något sätt att göra detta utan selektering tror du?
- Jag tycker det vara bra som vi hade det. Men jag förstår också att det är svårt. Men samtidigt så kan det inte bara vara att det ska vara kul för alla. Om man vill bli bra på något så tror jag att det där är rätt sätt. Det finns andra lag som man kan spela i om man bara vill ha roligt och alla får vara med. Såklart att det är tufft men så är det med det mesta i livet, att det går upp och ner.
Går det att säga att det finns någonting som avgör att man klarar att ta steget från att vara en ung och lovande talang till att bli någon som faktiskt kan leva på fotbollen?
- Man måste ha lite tur och rätt tajming med saker och ting men jag tror mycket sitter i huvudet. När man tittar på ett lag där de är 14 eller 15, de som är bäst då är inte säkert att de kommer bli bäst efter tio år. Det är många som faller bort och det händer andra saker i livet. Det gäller att vara stark mentalt, hålla ut, tycka det är kul och köra på. Sen när man kommer upp och blir 18, 19 så måste man ha lite tur och tajming med att börja spela seniorfotboll. Det är väl det svåraste steget att det finns många bra fotbollsspelare men att ens spela division ett, det är inte många som gör det hur enkelt som helst. Det är väl just det steget som man måste ha lite bra tajming med.
När det gick dig emot, var det så att funderade på att lägga ner fotbollen?
- Nej, det var väl där under ett år när jag var 14 som jag inte fick spela någonting med förstalaget. Jag kommer ihåg att jag då tänkte "vilket lag ska jag spela i nästa år" för jag tänkte att jag inte skulle få vara kvar. Men absolut inte nära att sluta med fotboll för jag har alltid tyckt att det varit kul. Men sen så fick jag ju vara kvar och det var efter det som det började vända.
Vad är det som gjorde att du fastnade för fotbollen och var beredd att göra så mycket för fotbollen. Du pendlade väl ut till Bromma för att träna och gå på fotbollsskola, vad var det med fotbollen som gjorde att du var beredd att lägga allt på den?
- Det är att jag alltid har tyckt det varit så roligt, det är inte mer än så. Känslan av att få spela i ett lag och få vinna tillsammans har alltid varit något som drivit mig.
Det blir ju en väldigt inrutad tillvaro även som ung spelare med träningar, tänka på match, sömn, också vidare. Det är många i den åldern som kanske är sugna på att göra annat, ut och festa, ha roligt. Lockade aldrig det?
- Inte på det sättet. Jag tror det var bra för jag bytte ju gäng när jag började på Nybohovsskolan i Liljeholmen när jag var tio år. Vi spelade i samma lag, gick i skolan och åkte tillsammans till träningen efteråt. Så mina kompisar var bara lagkamrater och jag hade helt enkelt bara fotbollsvänner.
Vilka av de har nått elitfotbollen? Du är väl kompis med Stefano Vecchia bland annat, är det några andra som har nått hela vägen och kan leva på sin fotboll?
- Ja, men Carl Starfelt som är i landslaget nu, "Steffo", Kanteh Hellberg spelar i Brage och sen Sebastian Hedlund spelade på Island nu. Det är väl dem tror jag.
Kan du se något gemensamt drag som alla ni hade som gör att man klarar klivet?
- Jag vet inte. Vi pushade varandra med att man alltid ville vara bäst och man ville alltid vinna. På rasterna spelade vi fotboll hela tiden och det var alltid tävling. Det skapade väl någon vinnarmentalitet på något sätt och att man ville lyckas. Vi alla som ändå fortfarande spelar fotboll på en bra nivå klarade väl av den pressen om man kan säga så. Det är väl det jag menar med att vissa kanske faller bort när man kommer upp i åldrarna lite.