Daniel Larsson har tillhört två turkiska klubbar under sin karriär, Gaziantepspor och Akhisarspor. När han spelade för den förstnämnda klubben bodde han i staden Gaziantep, som är beläget i en del av Turkiet som är hyfsat nära Syrien. Det var ett annat liv än vad det är i Sverige.
- Det kändes som att komma till en gammal Mellanöstern-film. Det är ofärdiga byggnader och infrastruktur som vägar där det inte ens gick att köra en bil på, det krävdes i princip traktor. Det var runtom stan. Det är en rätt stor stad, för turkarna uppskattar staden som jag har förstått, som en av de typ fem bästa. Men jämför man Gaziantep och Istanbul går det liksom inte. Det är tre världar och 50 år ifrån varandra, säger Larsson i podcasten Lundh.
Hur kände man av närheten till Syrien och de oroligheter som var där?
- Ingenting egentligen. Jag har också förstått i efterhand att Gaziantep var ett ställe där många högre uppsatta i vissa tveksamma grupper där nere var bosatta med sina familjer, vilket jag senare förstod gjorde det till typ en ”fredad stad” där inget skulle hända. Det gjorde det inte heller. Det var inga större attacker eller så under tiden vi var där.
Med tveksamma grupper, menar du sådana som var inne och stred i Syrien och liknande?
- Ja. Ungefär så.
Var ni någonsin rädda själva?
- Ja, en gång. Jag var på bortamatch i Ankara, då fick jag en flash vid fem-sex på morgonen att det hade smällt i Gaziantep. Då slog en panik in som jag varken känt innan eller efter. Men jag fick tag på Louise direkt, de låg och sov. Hon sade att det var helt sjukt, att det kändes som en jordbävning. Det visade sig efteråt att det var poliser och ambulanser som åkte runt i Gaziantep och letade efter en nedslagsplats, de undrade hur många som hade dött. Men det visade sig vara ett stridsflygplan som hade flugit alldeles för lågt och sprängt ljudvallen precis ovanför staden, det vibrerade och blev en jävla smäll men var inte en bomb.
Lyssna på hela avsnittet med Daniel Larsson i spelaren ovan.