Efter ett år i holländska NEC Nijmegen är Jordan Larsson, 20, tillbaka i svensk fotboll efter att ha skrivit på ett treårskontrakt med IFK Norrköping. Anfallaren hann knappt skriva på förrän han fick ersätta Carlos Strandberg på Janne Anderssons vinterturné med landslaget där det blev debut i A-landslaget.
Det är nu ett drygt år sedan han lämnade Helsingborgs IF efter att klubben åkt ur allsvenskan och det blev skandalscener när folk sprang in på planen och drog tröjan av Larsson. I podcasten Lundh berättar Larsson om befrielsen att komma till ett annat omklädningsrum än HIF:s.
- Det var en väldigt stor skillnad. Jag var mycket mer avslappnad där. Även om jag alltid är mig själv var det så klart lättare att vara det där. I Helsingborg hade jag min farsa som tränare, och det var svårt. Jag umgicks med Darijan Bojanic, och Jonathan Larsson och Anton Kinnander, som jag känner sedan tidigare sedan barnsben. Men det var svårt. Han var min tränare, och… Jag kan ju vara mig själv, men det var svårt för folk dömer en. Man måste hela tiden bevisa att man är tillräckligt bra för att spela.
- Det var kanske mest på planen som jag behövde bevisa, inte så mycket i omklädningsrummet. Där var det ganska avslappnat, men man kunde ändå höra folk sitta och snacka om en och farsan, och så blev det tyst när man kom förbi eftersom de inte ville att man skulle höra. Det blev en konstig stämning på så sätt. På planen var jag tvungen att bevisa varje träning och varje match att jag var tillräckligt bra. Det var något som var bra för mig. Även om det var tufft var det bra mentalt för att kunna hantera det.
Samtidigt som du beskriver lite vardagliga situationer i omklädningsrummet, att inte kunna vara en del av det är också lite påfrestande, särskilt när man är så ung som du var då.
- Precis. Det är svårt att komma in i gruppen när man har sin farsa som tränare. Jag blev ganska bra vän med Matthew Rusike till exempel i början när vi spelade mycket tillsammans, men sedan när han inte fick spela för att han inte hade gjort det tillräckligt bra slutade han snacka med mig. Det är inget som jag bryr mig om i dag, men det blev lite konstiga relationer, kan man säga.
Jordan Larsson kom till HIF sommaren 2014, och ett halvår senare framkom att Henrik Larsson skulle bli manager. Något anfallaren inte hade mycket förvarning om.
- Jag visste inte om det jättetidigt, jag fick reda på det någon dag tidigare, precis innan det blev klart. Han sade till mig att han skulle bli tränare för Helsingborg. Det var inte direkt så att han frågade om jag skulle tycka att det var okej. Det var bara så. Min första reaktion var: ”Hur kan du välja det när jag är i laget?” Jag vill ju göra min egen karriär och har kämpat för att kunna göra det, och så kom han och skulle bli min tränare. Men han fick mig att inse att det inte spelade någon roll om han var min tränare eller inte, folk kommer alltid se mig som hans son och döma mig på ett annorlunda sätt. Det är lika bra att jag lär mig att hantera det.
Det gick lite upp och ner och 2016 blev en rätt tung säsong, där ni till slut åkte ur. Hur ser du tillbaka på det, vad var det som brast?
- Det ekonomiska fanns inte. Det fanns inte pengar till att värva in spelare. Sedan var vi inte tillräckligt bra. När jag säger det menar jag inte att andra spelare var dåliga och att jag var bra, att min farsa inte gjorde något fel. Jag och min pappa tar också ett stort ansvar i det, han som tränare och jag som spelare. Men som lag var vi inte tillräckligt bra. Sedan var det också individer som gjorde det svårare. Jag tänker inte nämna några namn, men det var många som hade problem med att jag var spelare och att min pappa var tränare. Någonstans kan jag ändå förstå det.
- Det är alltid svårt för en pappa att se skillnad på sin son som spelare och tvärtom. Men jag måste ge en stor eloge till min pappa där, för jag tycker att han gjorde det väldigt bra. Jag tycker att det fanns matcher där jag inte spelade så bra då han bytte ut mig när han skulle. Det var en period där jag inte spelade på fem matcher för att jag inte hade gjort mål. Då gav han också de andra anfallarna chansen, men de gjorde inte heller något. Då blev det naturligt att jag skulle spela igen, så jag kom in och gjorde mål.
När du pratar om individer, var det individer i klubben då?
- Ja, det var individer inom laget. Det kan jag säga. Jag vill inte gå in på några namn, men jag tror att de är ganska medvetna om vilka de är.