Elfsborg-kaptenen Johan Larsson var för fyra år sedan nära att vinna den danska ligan. Brøndby var i förarsätet under stora delar av säsongen, men föll på målsnöret.
Nu berättar Larsson, i podcasten "Lundh", att han fortfarande grämer sig över att han inte fick vara med och vinna Superligan 2018.
- Vi slog poängrekord och gjorde i stort sett rent hus i ligan, men Midtjylland lyckades på något mirakulöst sätt hänga med och låg någon poäng bakom hela tiden. Vi slog dem i det här slutspelet, som de har i Danmark, och då kände vi att "nu vinner vi det här". Det är ju tuffa matcher som du har i det här slutspelet, där du möter FCK två gånger och Midtjylland två gånger, men de klamrade sig fast och sen när det var två omgångar kvar så hände det, säger Larsson och syftar på att Brøndby tappade 2-0 till 2-2 mot Horsens.
Han fortsätter:
- Midtjylland mötte FCK borta och vi tänkte att den skulle bli tuff för dem, men de spelade innan oss och när vi gick ut till match, så fick vi reda på att Midtjylland hade vunnit enkelt mot FCK på bortaplan. Vi ledde med 2-0 mot Horsens i 91:a, och sedan släppte vi in en frispark och det sista som hände var att de gjorde 2-2. Då gick Midgylland om oss och hade Horsens på hemmaplan i sista omgången. Då visste vi att det var färdigt och det är den överlägset tuffaste dagen i min fotbollskarriär.
Hur landar man det?
- Man gör inte det. Jag ryser nästan när jag pratar om det. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det är någonting som gnager i en att vi inte lyckades vinna det året. Det är ofattbart och det ska inte kunna ske. Vi ledde med 2-0 och hade inte tappat en match på månader och ändå lyckades vi tappa det och det avgjorde en hel liga.
De sista minuterna mot Horsens, hur förklarar man det?
- Det var ju hur lugnt som helt i 91 minuter till de gjorde 2-1 på frispark. Vi fick avspark och då kände man att "nu ska vi bara damma av det här, skicka upp bollen och låta någon hålla fast den där uppe". Och de var ju väldigt kända för sina långa inkast, duktiga på fasta och så kom det ett långt inkast och det var ju som att allt gick i slow-motion, men man fick ju känslan av att "nu blir det mål". Och när man såg den rulla in så trodde man ju att man skulle kunna trycka på en knapp och så hade det inte hänt för det måste vara omöjligt. Men nej, det var ett spektakel.
Och det var ju rätt oroligt när man har sett bilder från supportrar och där även supportrar som ser ut att ha ett våldskaptial gick hårt fram. Hur var det som spelare?
- Det var ju sådär. Vår tränare tyckte att vi skulle gå fram till dem ändå och visa att vi var där och visa uppskattning för dem som faktiskt stöttade oss, applåderade och trodde på oss hela vägen. Så vi ställde oss där och började se att det kom på rånarluvor. Men där och då var det ju bara att ta det. Det var ju inte det som var det värsta för oss, där och då tyckte man väl att man förtjänade en smäll också.
Hur rädd var du?
- Nej, jag var inte rädd alls. Det var bara tomt - om jag ska vara helt ärlig. Jag kände att jag likaväl kan stå där som att sitta i ett omklädningsrum.
Var det någon som blev utsatt för något våld?
- Nej, det tror jag inte. Och det var väl ganska stor säkerhet runt omkring. De tog väl någon säkerhetsåtgärd med att vi var kvar i omklädningsrummet två timmar efter och det var inte många ord som sades då. Det var ju folk som grät liksom.
Lyssna på hela avsnittet i spelaren ovan.