Martin Åslund tog sina första fotbollssteg i AIK men bytte ganska snabbt till IFK Täby. Efter åtta år där blev det spel i Enebyberg och där nådde han även A-laget innan allsvenskan lockade i form av Djurgården.
En flytt som han gjorde mycket för att komma bort från skuggan av pappa Sanny Åslund som under tre perioder spelade för AIK och därefter tränat klubben.
- En del av mig var att jag ville bryta med pappa också. Jag var "Sanny boy" överallt. Jag spelade också i ett pojklandslag med Ralf Edströms son Pierre. Ralf är ju stor på riktigt i Sverige och vart vi än var så var det "äpplet faller inte långt ifrån trädet" och jag var så trött på det där, säger Martin Åslund i podcasten Lundh.
- Sen var det väl ett karriärsbeslut också, AIK var ju bra och Djurgården var ju dåliga. Djurgården hade en tränare som jag kände och de byggde om hela sin trupp och det var en ung satsning. Men största och viktigaste beslutet var att jag inte ville gå i min pappas fotspår och att jag ville gå min egen väg och var otroligt trött på att det alltid var i min pappas fotspår. Pappa var tränare för AIK på 90-talet, Tommy Söderberg tränade Djurgården och Hasse Backe Hammarby. Det var ett utbyte mellan klubbarna för fotbollen var så liten.
Och det är lätt att glömma bort att Stefan Söderberg som var klubbdirektör i Djurgården gick till AIK, Bosse Andersson har spelat till AIK och gick till Djurgården.
- Jesper Jansson var väl den enda som fick betala ett pris för det. Men jag skulle önska att jag hade det ogjort.
För att?
- Dels hade jag inte den utvecklingen där och jag hade en tränare som inte trodde på mig. Dels det och för att jag har befläckat min AIK-historia och jag skäms över det.
Skäms du? Det kan du väl ändå inte göra?
- Jo lite för den AIK:are jag ändå är. Men sen älskade jag också att Djurgårdsfansen inte gillade mig. Och då avgjorde jag ändå SM-finalen för juniorlaget, jag tror jag avgjorde kvarten, semin och finalen men jag var ändå inte älskvärd där. Och det har jag stor respekt för.
Efter tiden i Djurgården blev det spel i IFK Norrköping innan AIK värvade Martin Åslund inför säsongen 1999.
- Stuart (Baxter) upplevde jag som en tränare som lärde mig otroligt mycket fotboll. Jag önskar att jag hade haft honom senare i karriären också för att jag kanske inte var mottaglig för all information han hade då. Eller jag lät väl hans kanske ibland lite bristande ledarskap gå ut över intaget av all information han hade. Jag hade en bra relation med Stuart ändå och jag uppskattade honom och jag tror att han uppskattade mig väldigt mycket också. Jag uppfattade i alla fall det alltid så.
- Sen var det väldigt turbulent runt omkring och som jag sa tidigare så var det nog den hårdaste perioden att vara AIK-spelare i. Jag minns 2001 när vi kom tvåa i cupen och förlorade på tolfte straffen, kom trea i Allsvenskan och var tre poäng bakom Hammarby som vann, vi åkte ut i Europa-spelet mot Troyes efter att vi förlorade 2-1 borta så hade vi 1-1 hemma och vi hade dem på gaffeln när de kontrade och gjorde 2-1. Egentligen en säsong som hade varit den bästa i AIK:s historia och vi hade inte ens högsta lönebudgeten i Allsvenskan och vi var så otroligt bespottade, jag har aldrig jag upplevt de varit så besvikna.
- Det var en sådan katastrofsäsong enligt media och fansen. Och tittar man rent historiskt så är det inte den bästa men en av de bästa säsongerna som AIK har haft. Så vi var i en period där det var väldigt turbulent och kravställningen var egentligen orimlig. Men ur det har man lärt sig saker som man aldrig skulle lärt sig annars.
Hur upplevde du 2004 då ni åker ut och det är hårda tag mot ledningen och er spelare.
- Det här är en del i det som jag säger, att spela en match och försöka prestera samtidigt som de sjunger nidramsor om din pappa. Det är klart att jag klarade av att prestera och var väl en av få som gjorde en hyfsat bra säsong. Men det är klart att det hade kunnat vara bättre om man inte hade haft allt det där också. Men det lär dig mycket om dig själv och din förmåga att fokusera på rätt här och nu och tänka att ”just nu kan jag inte göra någonting åt det där”. Det var en hemsk period och en hemsk höst där allting gick emot oss också. Så vi åkte väl ur med det kanske bästa laget någonsin som har åkt ur Allsvenskan. Det har ju fansen en del i att de skapade en ohållbar miljö. Spelarna har såklart det största ansvaret och ledningen har ett stort ansvar men fansen har också en del i det att de skapade en miljö som var helt omöjlig att prestera i. För hur kan det annars vara så att 10 av 11 spelare spelade i mycket bättre ligor och lag bara några år före. Så det var ett lag som inte borde kunna åka ur. Men AIK kom tillbaka starkare än någonsin, livet går vidare och erfarenheten märkligt nog skulle jag inte vilja vara utan.
Hur mycket följer du AIK idag?
- Enormt mycket.
Hur gärna hade du velat gå in i klubben och styrelsen?
- Jag har ju fått förfrågan om att sitta med i styrelsen tio gånger så det hade jag kunnat göra om jag velat. Eller det ska jag inte säga för det är en sak att få förfrågan och sen bli vald. Jag har sagt att jag vill jobba i AIK på ett eller annat sätt i framtiden. Hur vet jag inte, om det är styrelsen eller extern tankesmedja, typ 2091, som jag har stor respekt, eller ungdomstränare eller en del av ett team i ett A-lag, jag vet faktiskt inte. Eller vara materialare när jag blir pensionär. Men idag finns inte tiden för jag måste fokusera på det jag gör och mina barn ska bli vuxna också.