För två år sedan slutade Lotta Schelin med fotboll efter att ha gått ett år utan att kunna spela. Hösten 2020 sätter hon ytterligare en punkt med boken I huvudet på Lotta Schelin där hon bland annat berättar om problemen hon hade med migrän som kom från en nackskada och som kan ha följt henne sedan 2005.
I dag mår hon äntligen bättre.
- Det är så skönt att kunna vara optimistisk, då mår jag så mycket bättre. Sedan har jag en bit kvar när det kommer till rehaben, för jag har en problematik när det kommer till att ta ut sig. Jag har över sommaren ökat pyttelite, jag har kunnat jogga nu en bit, men jag kan inte pressa mig på det sätt jag är van vid. Där får jag nog fajtas med träningsdjävulen som vill att man ska ta ut sig för att det ska betyda något. Jag kommer så klart att ha en akilleshäl med min huvudvärk, men jag mår väldigt bra i vardagen och har inget att stressa för. Jag försöker att lyssna av kroppen, säger hon i podcasten Lundh.
Du har både en migränproblematik som följer dig i karriären och som du skildrar i boken, men även problem med nacken. Hänger de ihop?
- Jag tror det. Om detta börjar med den här diffusa huvudvärken runt 2005, för det är så jag har kartlagt det, så 2008, tre år efter, tre år där jag febrilt sökt hjälp och svar, så kom jag till en migränklinik. Utifrån att jag hade så mycket huvudvärk trodde de att det var migrän. Det utgick jag ifrån, för det var så skönt att ha något konkret att bygga det kring. I efterhand, det allra sista när jag satt med en smärtspecialist, utifrån allt jag berättade sade han ganska snabbt att det inte var säkert att jag hade migrän. Det kunde vara på grund av den första smällen och sättet jag levt på. Det är fortfarande väldigt mycket som är diffust kring skadan, men jag vet också att oavsett om man ser det utifrån hjärnskakningar eller nacke så är det samma sorts rehab. Då kan man i alla fall landa i det, att långsamt med tålamod pusha det lite hela tiden.
På senare år har fotbollen hamnat lite i fokus kring nickar och hjärnskakningar. Hur har du upplevt dina 15 år?
- Jag lär mig också väldigt mycket när jag sitter och kollar tillbaka. Jag känner spontant att om jag hade dokumenterat alla smäller och alla situationer som gjorde att jag gick in i en tid av problematik som hängde med veckorna efter så kanske man hade kunnat se på det dokumentet över tid att det inte såg så bra ut. Men det var nog för många puckar. Plus att alla har velat hjälpa mig kring de smäller jag fick under tiden i Lyon. Det har inte varit något snack om den saken. Däremot har det inte funnits någon dokumentation. Jag får plocka från minnet och baka ihop till något koncentrerat. Jag känner att det hade varit kanon om vi hade kunnat närma oss något som dokumenteras, inte bara när man stukar foten.
Du skriver i boken att din journal är helt tom, trots alla smällar. Har det inneburit några problem för dig när du har varit i kontakt med försäkringskassan, att du inte har kunnat peka på att det finns så mycket dokumenterat?
- Ja. Sedan har det löst sig rent försäkringsmässigt. Men absolut. Det blir en fråga i sig. Jag var 100 procent sjukskriven och till att de tänkte att jag var 100 procent arbetsför, det är löjligt. Någonstans måste man få en chans att komma tillbaka. Där står jag frågande, jag förstår att det är många andra som har problem. De har förstått att det är en problematik som kommit från smällar, jag tror inte att de misstror den så. Däremot fungerar det lite knackigt när man väl behöver den hjälpen. Där och då var det väldigt frustrerande. Sedan har jag släppt det. Men jag hoppas verkligen att de som är sjuka får hjälp. Det var inte så det kändes ett tag.
När man läser det parti där du skriver om skadan och att det för det mesta är tyst från landslaget, även om Marika Domanski Lyfors har lite kontakt med dig, en inblandad läkare, det är någon bjuder in dig till en jippomatch… Hur upplever du den perioden? Det verkar väldigt tufft, mellan raderna låter det som att du är lite besviken på hur det blev?
- Ja, absolut. När man hamnar i en sådan situation – jag är väldigt självrannsakande i att jag vet vilket sorts mönster… Det krävdes en idrottspsykolog som pockade på och frågade hur jag körde. Det här med att bita ihop och köra, att vara ovanför vattenytan, det funkar inte i längden om du ska må bra. Där var jag tvungen att få utanför-perspektivet. Men i det har jag alltid bara kört på för att se till att jag är på planen. Det har varit min önskan. Med tanke på att det är över så lång tid förstod jag kanske att jag inte kunde få mer hjälp en detta, att jag nog fick ta hand om det själv om jag ville ligga på den nivån. Det ligger jättemycket på mig. Men det jag beskriver är någonstans att när man sitter och anförtror sig och faktiskt är ganska långt nere, när det har hänt något väldigt tydligt utifrån en viss smäll, så blev jag så jäkla ledsen över att jag kom tillbaka och fick kliva av min sista stund på fotbollsplanen, och så visste inget något. De visste allt om min häl, som jag hade känning i, eller knät. Men inget om att jag hela EM hade fajtats med min huvudvärk, att kunna fokusera. Det blev en krock för mig, en känsla… Då känner man inte att man blir tagen på allvar.
Du skriver själv att en landslagsläkare undrade om det inte var mästerskapsnerver. Det var det enda din läkare meddelade din klubbs medicinska team.
- Ja, det blev ett väldigt stort frågetecken.
Det låter bisarrt.
- Jag tycker det på något sätt. Jag förstår att det fanns en lång tid, att man kanske var med från början och visste att man hade huvudvärksproblematik, men det är att förminska det ganska mycket. En sak som man kanske har svårt att släppa tag om, men den gången var det så tydligt. Jag hade fått den sista smällen som gjorde det ännu värre. Jag var svinrädd för att någon skulle få reda på det.
Varför?
- Jag tänkte att om motståndaren skulle få reda på det så skulle de trycka till mig i ryggen, och så skulle jag vara borta. Jag var både rädd rent fysiskt för det och för att de skulle ta bort mig ur matchen. Det var därför jag bara anförtrodde mig till den personen. Jag blev sjukt besviken, för där är jag i det djupaste, som senare resulterade i att jag slutade, och så finns det inte ett ord yppat om det. Jag fick nästan försöka få fram att jag inte var deprimerad.
Hur har ni rett ut det i efterhand?
- Jag är lite sådan att när jag känner något så starkt och har resonerat kring det så himla mycket så har jag också tagit upp det. Jag har haft ett öppet möte med de som var inblandade och berättade hur jag såg på det. Sedan förändrar inte det att jag fortfarande känner så. Det måste jag få göra, men det är utrett. Jag tror att det är jävligt viktigt att lyfta det. Det är helt mänskligt att göra fel, att missuppfatta eller inte förstå, men jag hoppas att det inte görs igen.
Hur mycket är det inom elitidrott att man ska bita ihop, extra mycket i vissa lagsporter, att det är det som gäller?
- Det har funnits i en hela vägen, för att man vill så mycket och alltid vill vara på planen. Det ska jag ta på mig, det finns där av en anledning. Elitidrotten kräver det. Man kan inte riktigt agera som en vanlig person. Har man ont i en fot så får man se om man kan lösa det för att vara på planen. Man är där och stretchar hela tiden. Men, så klart, när man hamnar i en omgivning med en väldigt auktoritär ledare, som jag hade i Lyon, så tror jag någonstans att det där lilla sista utvecklades. Att det inte fanns något utrymme till att säga någonting. Det var bara att bita ihop och köra. När man ser på det undrar man vad man höll på med ibland. Men jag förstår också varför. Jag tror inte att jag ångrar något. Det är väldigt osunt, absolut, men man har också fått uppleva extremt mycket på grund av det.