Kristoffer Peterson lämnade Sävedalens IF och Sverige när han var 15 år gammal. Då åkte han till England för att bli ungdomsproffs i Liverpool, som han stannade i tre år innan han flyttade till Holland och Utrecht.
Efter två och ett halvt år i Utrecht flyttade yttermittfältaren till Heracles och i podcasten Lundh pratade Peterson om vägen till Heracles samt om intresset som fanns från Sverige vintern 2017.
I stället blev det Utrecht, men du var rätt nära en flytt hem till Sverige…?
- Nej, det var när jag bytte till Heracles.
Okej, du lämnade Liverpool för Utrecht och satsar på dig, och det gick bra under första säsongen?
- Ja, de spelade 4-3-3 med yttermittfältare och jag hade en tränare och en sportchef som trodde på mig. Det gick bra, jag var 19 år och gjorde en del poäng och fick spela mycket. Det var en bra utvecklingskurva för mig. Sedan fick vi en ny tränare, som ändrade formation till 4-4-2 utan yttermittfältare. Han körde med en sittande, två centrala och en tia. Det var inga yttermittfältare under de två år som han var där, och jag är det. Det var inte optimalt.
Det var en tydlig signal till dig?
- Det var det. Det tog ett tag innan jag förstod det. Det var inte optimalt. Men jag kände att jag hade kvalitet att spela som en av två forwards. Jag har gått igenom det mycket, men jag vill inte skylla det på någon annan. Är det någon jag ska skylla på är det mig själv. Hade jag hamnat i en liknande situation i dag hade jag tagit in tränaren på ett möte och lugnt och stilla ställt frågan om vad det var som krävdes för att jag skulle få spela. Den frågan ställde jag aldrig då, och då får man inte svar.
När man läser gamla intervjuer med dig har du sagt att du kanske hade lite dålig attityd i Utrecht. Hur yttrade det sig?
- Att man tror att man har svaren som ung. Man är inte lika öppensinnad och redo för att ta kampen för att spela. Man vill ha det serverat för att man hade ett bra första år och var en av de populära. Vissa gillar att skylla på tränaren än i dag, och visst, han kanske inte gav mig en chans, men det hade kanske sett helt annorlunda ut om jag hade haft en annorlunda approach till honom från början. Det var absolut inga skandalgrejer, men jag hade inte ett lika öppet sinne som jag har i dag.
Då kommer vi till januari 2017 där du talade lite med klubbar om att gå hem till Sverige. Hur nära var det och vilka klubbar var det?
- Det var väldigt nära. Jag pratade framför allt med klubbar hemma i Göteborg…
Var det Blåvitt eller Örgryte?
- De var i superettan då…
Så det var Blåvitt? Eller Häcken?
- Vi var i diskussioner. Men det var inte lika hett med Blåvitt som med Häcken. Det var mer att de ville ha mig och trodde på mig, men var också förstående i situationen och hur jag tänkte. Det var aldrig riktigt, riktigt nära, men jag var helt klar mentalt med att det kanske skulle bli Sverige, och var fine med det. Sedan var det inga konkreta diskussioner eller erbjudanden på det sättet. Heracles kom in i bilden, och jag kände att de verkligen ville ha mig. Jag sade till dem att jag verkligen behövde få chansen om jag skulle komma, annars skulle jag hellre gå hem till Sverige. Jag var redo att starta om och utveckla mig igen. Jag hade min gamla assisterande tränare där som tog mig till Utrecht, han trodde verkligen på mig. Det går inte att beskriva vad de har betytt för mig. Det är sådana typer av människor som man är väldigt tacksam emot.