Sven-Göran Eriksson var förbundskapten för England från vintern 2001 till sommaren 2006. Därmed hade han hand om landslaget under VM i Japan och Sydkorea 2002 och Tyskland fyra år senare. Båda gångerna lotsade han stjärnor som David Beckham, Ashley Cole, Steven Gerrard och Michael Owen till en kvartsfinal. I efterhand kan svensken känna att han och landslaget borde åstadkommit mer.
- Speciellt 2006 i Tyskland trodde jag att vi skulle vinna VM, åtminstone går till final. Det var inte bara jag, det trodde spelarna också. Vi skulle ha gjort det med det lag vi hade. Vi kanske inte startade turneringen jättebra, men vi hade ett väldigt bra lag. Än en gång åkte vid dit på straffar. Det var lite otur. Vi spelade en timme med tio man efter att Rooney blev utvisad. Rooney var skadad innan VM började. Det var lite otur. Men tittar jag på det i dag fanns det inget bättre lag än England. Jag vill inte påstå att vi var outstanding, men att påstå att Italien, som vann, var bättre, det tror jag inte på, säger "Svennis" i podcasten "Lundh".
I efterhand blev det diskussioner, bland annat om att ni inte hade tränat på straffar. Hur ser du på det?
- Vi tränade på straffar varje dag. Men felet jag gjorde var att inte ta in en mental tränare för straffar. Du kan träna hur mycket straffar du vill på träning. Vi tränade även på att tävla mot varandra, att gå från mitten som man gör vid straffar, lägga upp bollen med domare. Men det är något annat när du vet att man åker ut om man missar. Hela England och halva världen sitter dessutom och tittar på. Englands dröm är att gå till en final. Det blev för mycket för spelarna. Inte bara att vi missade, vi slog dåliga straffar. Det är sådana killar som normalt sett i Premier League sätter dem säkert, mer eller mindre varje helg.
Paul Scholes sade att ni aldrig riktigt fick ut max av honom i landslaget. Han var kanske den bästa mittfältaren från sin generation.
- Paul Scholes kom till mig 2004 efter EM i Portugal och sade att det var slut, han ville inte vara med. Jag sade att han skulle avvakta i en månad, ta semester och så skulle jag besöka honom i Manchester. Det gjorde jag, men det var nej. Anledningen till det tror jag var två. Dels är han en enorm familjeman. Han ville inte ligga på läger och vara borta från barn och fru. Sedan hade Paul astma. När det blev riktigt varmt orkade inte han