I januarifönstret 2015 lämnade Simon Tibbling Djurgården för holländska Groningen.
Drygt tre år senare är mittfältaren fortsatt väldigt uppskattad bland Djurgårdens fans. En återkomst i Dif blir det också om han vänder hem, i alla fall om han själv får bestämma.
- Om de vill ha mig, förstås. Jag hade en otroligt bra tid i Brommapojkarna. Jag var där i nästan sju år. Men jag fick chansen att ta steget i Djurgården. Jag spelade inga seniormatcher i BP, vilket var synd med tanke på att jag var där så pass länge. Det var i Djurgården jag slog igenom och fick chansen att bli den spelare som jag är i dag. Även om BP var de som fostrade mig så fick jag ut det i Djurgården. Jag hade en otroligt bra tid under de tre år jag var i A-laget i Djurgården. Jag fick spela mycket och roliga matcher och var väldigt nära att vinna en titel, men det gjorde vi tyvärr inte. När jag skulle lämna Djurgården var ”Henke” och Bosse också väldigt… de såg på mig på ett väldigt bra sätt, de unnade mig att få ett proffsäventyr. De jobbade verkligen för spelaren, och det tycker jag är ganska unikt vid övergångar. Att få en sådan relation till folk i klubben värmer oerhört mycket som spelare.
Det var lite ironiskt, min son spelar i Djurgårdens ungdomslag och någon gång hade de en höstträff lade de fram en bild på dig från första gången du satt på bänken, typ: ”Kolla här vad Djurgårdens ungdomslag producerar”. Då visste man att du knappt hade varit i Djurgården ett år när du satt på bänken i A-laget. Men du ser själv att det BP gjorde var viktigt för dig?
- Ja. BP lade grunden till mig som människa och fotbollsspelare, den jag är i dag. Det är de som har fostrat mig. Tommy Söderström ringde min pappa när jag var nio och spelade i Grödinge och jag fick träna med BP första gången. Jag var lite rädd över att åka dit, men pappa ville att jag skulle göra det för han hade hört mycket gott om Brommapojkarna, att de var bra på att förädla fotbollsspelare. Jag skulle åka dit och träna med deras nioåringar. Augustinsson var där, Une Larsson och Stefano Vecchia och Tim Söderström. Det var många spelare som blev bra. Första gången man kom dit var det oerhört professionellt. Alla hade samma tröjor och shorts och strumpor. Man skulle ha svarta skor också, man fick inte ha färgade skor. Det hade jag, så jag stack ut på det sättet. Jag hade Ackerman som tränare, som i dag är chefsscout i AIK. Det var väldigt professionellt och en annan värld för mig när jag kom dit som nioåring. Jag kommer ihåg att jag kände mig helt vilsen. Det största steget i min karriär var nog när jag gick från Grödinge till BP, för det var helt nytt.
Fanns det någon tid när du funderade på om det var värt det? Du åkte ju en bit för att spela i BP?
- Jag har alltid spelat för att jag tyckt att det är kul. Sedan har man tyngre och lättare dagar. Ibland flyter allt på, och ibland är det tungt. Då kan man fundera på om det är värt det, men jag har alltid älskat fotboll och lärt mig så mycket av den. Jag har aldrig varit nära att lägga av. Men det är klart att tankarna har kommit någon gång när det har gått dåligt. Till exempel när vi torskade sju matcher i rad med Djurgården i allsvenskan. ”Har jag jobbat i hela mitt liv bara för att torska en massa fotbollsmatcher och må så här varje dag?” Men sedan kommer alla bra stunder också när man vinner, som U21-EM-guldet med Sverige. Det var fantastiskt.
Hur balanserade du fotbollen och skolan?
- När jag flyttade till BP bodde jag fortfarande i Grödinge och pappa skjutsade mig till träningarna efter skolan. När jag var elva eller tolv gick vi i fotbollsskola, jag, ”Ludde”, Stefano Vecchia, John Guidetti, Tim Söderström med flera, vi gick först i Nybohov, sedan Aspudden. Vi gick tillsammans. Pappa jobbade i Stockholm och släppte alltid av mig på vägen. Sedan åkte vi tillsammans alla spelare till träningen. Det blev en bra rytm från att jag var elva-tolv, när jag började sexan. Där tränade man tillsammans i skolan och kunde sedan åka tillsammans till träningarna på eftermiddagen. Det gjorde att man fick väldigt bra sammanhållning och att det funkade bra med skolan.
När man är ung fattar man kanske inte att det är ett nålsöga man ska ta sig igenom för att bli elitspelare i Sverige. Hur resonerade du kring det och att satsa så hårt på fotbollen?
- Jag försökte mest ta steg för steg. Men min dröm var att bli fotbollsspelare. Redan när jag spelade i Grödinge. Men det var kanske först när jag spelade i Brommapojkarna som jag förstod att det var tuff konkurrens och en bra bit innan man kan bli fotbollsspelare. Man behöver möta många bra på vägen. Men jag kände att drömmen och nyfiken var väldigt stark över att se hur bra jag kunde bli och om det fanns en chans att bli så bra att man skulle kunna spela i allsvenskan eller på en högre nivå. Det var framförallt den som drev mig.
Hur gillar du BP:s filosofi? De har tagit fram många talanger och det har varit väldigt mycket fokus på att vinna.
- Jag gillar det jättemycket. Jag hade en otroligt bra tid i BP. Jag hade aldrig varit elitspelare i dag utan dem. Den miljön är den som har gjort mig till elitspelare. Både som spelare och människa har jag lärt mig oerhört mycket med passningar och bollteknik, men även med konkurrenssituation att hamna på bänken och hur det är att spela. Även om det är på en annan nivå, men när du är nio år och inte tillräckligt bra i BP så spelar du inte. Redan då lärde man sig att man måste förtjäna sin speltid och ta träningar seriöst och alltid försöka bli bättre. Jag hade oerhört också och fick många kompisar för livet. Det var oerhört kul att få spela U21-EM med ”Ludde” och U21-EM och OS med Une.
När jag intervjuade Ludwig Augustinsson i den här podden sade han hur mycket han lärde sig av John Guidetti, att det var han som inte drack och då gjorde inte han det heller. Hur mycket inspirerades du av de andra?
- Jag kommer ihåg när vi var nio år, då bodde jag, ”Ludde” och Jacob i samma rum på Åland en ungdomsturnering. Hela den resan tillsammans var oerhört kul, att få spela landskamper tillsammans och så. Från U15 upp till U21, det var otroligt stort. John är två år äldre, så han spelade med BP:s 92:or och gick två år över i skolan. Han var också en jättestor idol. Han var ett föredöme i hur han var. Han var alltid seriös. Han var inte den bästa spelaren när jag såg honom första gången, verkligen inte. Han var duktig, men inte bäst. Det fanns andra som man trodde skulle gå mycket längre än John. Men han hade utstrålningen, en energi och en seriositet som man kunde se från långt håll, både i skolan och i fotbollen. Han tog enorma kliv, framför allt från han var 15. Då exploderade han och flyttade till City. Jag träffade honom en gång när han var där i Manchester. Det var otroligt kul att se hans utveckling. Sedan kom han tillbaka till BP också, då spelade jag också där, och han lyfta hela laget. Det var kul att se hans betydelse för laget.