Under våren släpper Torbjörn Nilsson och journalisten Joel Tivemo en ledarskapsbok för ungdomstränare, Mot målet! : Handbok för idrottsledare. Den tidigare Blåvitt-legendaren och tränaren har släppt en rad böcker men även legat bakom TV-serien ”Målet är målet” och brinner för att förbättra för barn och ungdomar.
- Bakgrunden till detta är att jag efter Målet är målet har sett så mycket ungdomsträningar och mycket undermålig träning. Jag förstår att ungdomar slutar tidigare och tidigare då, om jag ska hårdra det. Ungdomsträning ska vara roligt, det ska vara utvecklande och det tycker jag inte mig se ibland, säger Torbjörn Nilsson i podcasten Lundh.
- Jag ser dåliga träningsupplägg där unga får stå i kö, där det finns mobbning och allt möjligt. Jag tror att det ligger en del i svensk fotboll där, att vi kanske tappar några på vägen.
Efter den framgångsrika spelarkarriären satsade Torbjörn Nilsson på att bli tränare. Via Örgryte följde en rad klubbar plus U21-landslaget, men det blev aldrig något med Blåvitt. Undantaget var inhoppet som assisterande tränare när Jörgen Lennartsson fått sparken och Alf Westerberg tog över.
- Varför jag kom in var nog för att lugna supportrarna, de var väldigt upprörda då. Sen att jag inte tyckte att assisterande-rollen var tillräckligt rolig och jag har inte utbildning för att träna ett allsvenskt lag, så jag kunde inte träna ett allsvenskt lag. Så jag tackade nej för att assisterande tränare inte var så roligt som jag hade tänkt mig.
Vad var det du saknade?
- Inget ont om Alf Westerberg, han har sina idéer kring vad som är rätt och fel, men jag trodde kanske inte på alla och då går du där som assisterande och kanske biter ihop och får stå och le och tycka att det är riktigt när det inte är riktigt inombords.
Det är väl sex-sju år sedan. Motgångarna har bara fortsatt för Blåvitt, vad känner du när du ser Blåvitt?
- Det har inte varit någon stabilitet. Man har köpt in fel spelare och de har inte fått till det. Sen vet jag inte med så många tränarbyten, det inger inte heller något förtroende. Den där tryggheten under ”Fader Gunnar”.
Gunnar Larsson, mångårig ordförande, som avgick 2001. 1982 blev han väl invald innan Uefacupen och så var han i närmare 20 år.
- Ja, då visste man vad som gällde. Nu verkar det som att det är väldigt många som tycker saker, sponsorer som tycker saker som påverkar ledningen att ta ett beslut som de kanske inte kan stå för.
Om man tittar sedan Gunnar Larsson lämnade 2001 har det varit ett gäng ordförande, ett gäng klubbdirektörer och ett gäng sportchefer. Hur tror du att det påverkar?
- Jag kommer ihåg 1982 och 1990, i början av 90-talet när Roger Gustafsson var tränare och Blåvitt fick mycket framgångar, då var det enkelt att värva spelare. Det var kontinuitet i Blåvitt och du hade stora framgångar där, den biten har man tappat lite i dag. Nu är det andra klubbar som har större framgångar. Det är tragiskt att den här kontinuiteten, när du är i Blåvitt så är det på ett speciellt sätt.
Hur ont gör det att se Blåvitt sladda på fel sida strecket i mitten av tabellen?
- Det skär i hjärtat.
Hade du några förfrågningar från Blåvitt när du hade dina tidigare framgångar som tränare?
- Nej, jag har aldrig fått någon förfrågan direkt. I början av tränarkarriären fick jag förfrågan att träna deras juniorlag av Thomas Wernerson som var sportchef då.
Varför tackade du nej till det?
- Jag fick möjligheten att träna Oddevold i stället och det var mycket roligare.