Under måndagen är Petter Andersson gäst i Lundh som sänds på Sportkanalen 21:15 och även finns i form av podcast i gryningen. Den tidigare Hammarby-spelaren talar i intervjun om det tuffa sorgearbetet efter att han för ett år sedan fick sluta på grund av skador men även om sin nya karriär där han vill hjälpa unga spelare att nå hela vägen genom att undvika en del av Anderssons misstag.
Petter Andersson är öppen om sin prestationsångest som hämmade honom, om hur han kände tryck att bli utlandsproffs och sina många skador som bidrog till att han inte nådde hela vägen trots en stor talang.
Han var i holländska Groningen i fyra år och efter att skador förstört två år gjorde han en stark sista säsong som lagkapten och hoppades på att komma till en bättre liga som kontraktslös – vilket slutade med att han stod utan klubb och det blev ett hemskt avsked.
- Vi skulle bli föräldrar, och jag hoppades in i det sista att det skulle dyka upp en annan klubb som var på en högre nivå. Men i slutändan hade jag bestämt mig för Groningen. När säsongen var slut och vi hade en testmatch mot ett amatörlag två dagar innan semestern så kom ordföranden och sade: ”Vi skiter i det här nu, det blir inget”.
- Då hade jag och min sambo ställt in oss på att vi skulle föda i Groningen. Då blev det hem med snabba ryck. Det var ett dåligt slut i Groningen.
De blev sura på att du hade dragit ut på det?
- Ja, men jag hade dragit ut på det. Det kan jag erkänna, de erbjöd mig ett treårskontrakt och jag sade att jag ville ha ett ettårskontrakt, och de ville de inte ge mig. Jag drog ut på det. Men just avskedet blev hemskt. Under avslutningslunchen under sista dagen skulle jag få en fin tavla med Groningen-kläder och kaptensbindeln, och den dåvarande tränaren hade fått sparken så den assisterande tränaren hade tagit över och skulle hålla ett tal och återberätta min historia från fyra år i Groningen. Han berättade bara detaljer från hur han upplevt mina skador.
- Jag klarade inte av det. Jag hade hållit sorgen inom mig så mycket, så när han stod där och sade det så brast det för mig. Jag kastade tavlan som jag fick och sade att jag var sjukt besviken över min tid i Groningen, grät och gick.
Du kastade den när du hade fått den?
- Ja…
Hur mottogs det?
- Folk var nog skärrade över att jag var ledsen.
Du visade känslor?
- Ja, väldigt mycket. Jag kunde inte kontrollera mig.
Har du haft någon kontakt med dem efter det, eller gick du bara därifrån?
- Jag kastade tavlan och gick ut, sedan gick jag tillbaka och hann säga hej då till vissa, men andra hade redan dragit, innan jag åkte hem och hämtade min sambo, vi satte oss i bilen och körde. Jag har inte varit där, men jag har planer på att åka dit. Jag är otroligt tacksam över den tiden, och stolt nu i dag.
Varför tror du att han tog upp de grejerna? Var det för att vara taskig eller var det mer han som var okänslig?
- Han upplevde första skadan som åskådare, sade han. Han återberättade bara hur han upplevde det och hur han tyckte att det var jobbigt att se. Sedan var han reservlagstränare andra skadan, och återberättade det också. Det var som att jag blev inkastad i en känslostorm av upplevelser som jag hade försökt förtränga och inte alls gillade det.
- När han stod och berättade om det började jag tänka på allting. Hela mina fyra år i Groningen blev bara nattsvarta då. Det var bara ren besvikelse. Av den anledningen var inte den tavlan värd en krona i min värld då. Jag hade inte uträttat något, tyckte jag. Jag skulle vidare, och därför kastade jag den.
Gick den sönder?
- Nej, den är hel. Jag har kvar den. Jag fick den. Emil Johansson hjälpte mig och tog den åt mig.