Svante Ingelsson gjorde sig tidigt ett namn i Kalmar FF och allsvenskan. Redan som 17-åring debuterade han i A-laget och som 18-åring var han startspelare på Smålandsklubbens mittfält.
Men trots de stora framgångarna i tidig ålder kom det som en chock när Serie A-klubben ville värva honom - efter knappt ett halvår som startspelare i KFF.
- Det var lite av en chock. Det var inget jag tänkte på så tidigt. Jag hade precis tagit en startplats och spelat ett halvår. Det var ett stort beslut att ta. Det var mycket tankar på om vi skulle ta det steget direkt eller om vi skulle ha lite is i magen och vänta. Men så här i efterhand så känner jag verkligen att det var rätt steg att ta. Man vet aldrig vad som händer eller liknande. Därifrån kan man alltid ta steget tillbaka för att sedan ta två steg framåt, säger han i podcasten Lundh.
Hur är det när man kommer till ett land som ung spelare… Du kunde inte italienska och allt ställs om. Det var rörigt i perioder i Udinese, du hade oerhört många tränare. Hur upplevde du det?
- Första året var väldigt speciellt. Då hade vi tre eller fyra tränare, så det var en jäkla upplevelse. Det var mycket ritiro, som det heter när man får åka in på hotell en vecka efter att ha förlorat ett par matcher i rad. Men det kanske var bra att ha den säsongen när man inte hade några förväntningar - för då kunde det bara bli roligare på den fronten.
Efter en tyngre tid med skador och utlåningar i Italien vände Ingelsson hem till Kalmar på lån mellan januari-augusti 2020. När lånet i Sverige sedan var över hann han knappt tillbaka till Italien innan det var dags för en ny utlåning. Denna gång till Paderborn i 2. Bundesliga.
Redan inför flytten hade Ingelsson bestämt sig för att det skulle bli hans sista lån. Antingen skulle han bli kvar i Paderborn eller gå till något annat lag i Tyskland.
Det skulle visa sig bli det sistnämnda - då han 2021 lämnade Udinese permanent för den klassiska svenskklubben Hansa Rostock, som vid den tidpunkten var nykomling i 2. Bundesliga. Och just svenskkopplingen hade en central roll i klubbens övertalningskampanj.
- Vi kunde ha varit kvar i Paderborn om vi hade velat, men både tränaren och sportchefen lämnade rätt tätt inpå. Så då kände vi att det var lite ovisst. Då hade Rostock precis gått upp från tredjeligan och var väldigt ambitiösa. Samtidigt var det även en storklubb. Paderborn är lite mer av en småstadsklubb och de har en lite mindre fanbase, medan Rostock är en gammal storklubb som har otroliga resurser och är väldigt medlemsstarka.
Det är en klubb i det forna öst som var uppe i Bundesliga för inte så länge sedan och hade rätt många svenska spelare. Hur kände man av att det var en klassisk klubb?
- Framför allt med all historia. Magnus Arvidsson, Peter Wibrån och den gamla svenskkulturen. Det var så de sålde in det till mig när jag skulle dit, att de ville ta tillbaka den gamla svenska storhetstiden och att de skulle värva in fler svenskar så småningom. Så det var väldigt intressant. Framför allt att känna att man skulle vara en viktig spelare för dem.
Hur kände man av att det var en klubb i det forna öst som ofta haft lite svårare att etablera sig i Bundesliga?
- Man märker att staden fortfarande är lite så. Lite grå och lite gammal. Sedan ligger den rätt fint, nära en strand ute vid havet. Men själva stadskärnan är fortfarande lite "rough". Jag tror det handlar mycket om att hela staden verkligen brinner för fotbollen. Det är det viktigaste på hela veckan för dem, att gå på matchen eller att åka på bortamatch. När vi spelade mot Hertha Berlin på bortaplan hade vi 20 000 bortafans med oss. Vilket är helt otroligt.
De första två åren i Hansa hjälpte Ingelsson klubben till stabila mittenplaceringar. Inför fjolårssäsongen skulle man sedan attackera toppen - men åkte istället ur andradivisionen.
- Vi var ju i bottenstriden hela säsongen, förutom i början när det gick väldigt bra. Men vad ska man säga… De första två åren var vi nya i andraligan. Klubben var tillbaka och vi gick väldigt bra. Vi slutade i mittenskiktet. Rätt stabilt och utan problem. Sedan ville man ta nästa steg och attackera toppen. Det var väl det som gick lite för snabbt, helt enkelt. Det blev mycket rotation på folk och så tappade man identiteten i klubben lite. Det är farligt.
Hur var det på slutet när ni åkte ur? Med den typen av engagemang och ultraskultur så brukar supportrarna kunna framföra sitt missnöje.
- Absolut, och det gjorde de med all rätt. De var verkligen toppen hela säsongen. Under sista matchen kokade det över lite för dem, innan slutsignalen. Men som sagt, det var förtjänt helt enkelt.
Var du rädd när det kokade över från läktarplats?
- Nej, absolut inte. Rökbomber och knallskott var förekommande i andra matcher också, fast på ett positivt sätt. Sådant var vi vana vid. Vi hade en dialog med fansen hela säsongen. För vissa kokade det över lite extra och då kan jag väl tycka att det är okej med reaktion, liksom.
Hur var det att lämna då? Förvisso bröts kontraktet, men man har spelat där i flera år och så trillar man ur.
- Personligen var det väldigt tufft. Det hade det varit oavsett vilket sätt jag hade lämnat klubben på. Jag fick en väldigt stark relation till staden, klubben och folket i föreningen. Så det var väldigt tufft faktiskt.
Lyssna på hela avsnittet med Svante Ingelsson i spelaren ovan!