Pontus Wernbloom ville vinna till varje pris när han spelade. Att tjafsa med motståndarna, spela tufft och ta taktiska gula kort var normalt men också skrika på sina egna medspelare. I veckans avsnitt av podcasten Lundh berättar Wernbloom om hans vinnarskalle och var drivkraften kommer ifrån.
- Jag vet inte, jag tror väl att, det har väl vissa bara. Vissa har väl svårt att torska och jag är väl en utav dem. Enda sen jag var liten så grät jag väldigt länge, jag kunde inte förstå hur någon kunde vinna över oss, säger han i podcasten "Lundh" och fortsätter:
- Det är väl därför jag inte har sysslat med någon en-mans sport heller för jag behöver ha en grupp som kan stötta upp en och som man kan göra det med. Man kan glädjas med och gråta med. Jag vet inte hur det kommer sig. Jag tror att vissa är nog födda sådana, mer eller mindre och sen finns det ju de där allting bara rinner av och det kan man ju avundas ibland också, de som varken är glada eller ledsna när de vinner och förlorar och det kan jag avundas ibland. Men sån är jag ju inte och det är väl dumt att försöka vara något annat.
Hur var du som lagkamrat? Jag menar man har ju sett när du skällt lite på unga och liknande.
- Ibland var jag nog tuff sådär. Jag vill ju ändå någonstans tro, men det är klart att det hänt grejer och man skällt och skrikit på folk men någonstans med ”good intentions” hela tiden. Det har alltid varit för att laget ska vinna, sen absolut, det kan har varit fel men jag har på någonstans försökt hålla det till att inte för att någon är dålig eller slår en felpass, snarar att de är sämre än vad de behöver vara. Man kan ställa olika krav på olika spelare men det viktigaste är att man är där mentalt. Men om man inte märker det så kan jag ändå någonstans känna att de ska ha sig en hår..
En hårtork.
- Ja precis.
Kan vi som inte är i omklädningsrummet, är det så att vi fattar inte det, att det liksom är helt ok och det måste man köpa där. Jag skrev ju lite om det med Zlatan och landslaget och det blev ett jävla liv kring det. Är det så at vi inte fattar det eller kan man ibland gå över gränsen?
- Jag tror absolut att jag kanske gått över gränsen ibland och då får man någonstans då se till att det inte händer igen, för det första får man väl be om ursäkt, det är väl en bra start på det men det händer ju när det är känslor och i och med att det är känslor inblandade så är det inte alltid att det blir rätt. Som sagt om man går till vanliga livet så blir det inte alltid rätt när det är känslor inblandat för då slutar du kanske att använda hjärnan som ändå har satts där av en anledning, om du förstår vad jag menar, säger han och fortsätter:
- Då gäller det att någonstans efter det, att hur hanterar du det? Och där tycker jag ändå att jag varit rätt så bra. Sen finns det väl tillfällen där jag inte har varit så bra heller men då får man någonstans försöka att lära sig av det. Jag tror att när jag blivit äldre att jag lärt mig när jag ska säga saker och kanske framförallt så ska man ju gå till sig själv först. Gör du det och själv känner att jag ger allt hela tiden men det är någon som står och sover, då tycker jag att du kan ställa de kraven på dina medspelare. Och det har hänt ibland.
Du kunde ju vara rätt så tuff på plan också mot motståndarna men när jag kollar, du hade inte så många röda kort som jag trodde.
- Nej jag lyckades balansera det rätt bra tror jag. Jag snittade väl något per år.
Det var ju någon tuff mot Sundsvall tror jag.
- Ja den var dumt att snacka bort kanske. Nej men jag klarade mig rätt bra, jag visste väl ungefär att jag kan ta ett gult per match. Speciellt i Ryssland så var det ju påtagligt, då var det mycket taktiska gula men så får man ju hålla sig också för det finns ju ingenting som kan gör en så förbannad som när en i ens lag tar ett rött kort för det sätter ju laget i en jäkla sits alltså. Då vet man att nu blir det jobbigt. Det här kommer bli jobbigt liksom.
Hur mycket tjafsade du? För det kändes som att du också, förutom att spela tufft, kunde vara lite av en retsticka.
- Ja fast jag tror ändå att jag gjorde det med en rätt så skön. Alltså utomlands är det ju svårare givetvis men framförallt här Sverige kan man ha en rätt så sköt chargong med de flesta som man vet också tjafsar emot. Men det är klart att det var nog sällan det var jag som var mest övertänd, det finns ju de som inte ens går att prata med, som är i något eget universum och man bara vad är det här? Hur kan du komma till det platsen där du är nu mentalt? Det kunde jag aldrig riktigt förstå men jag tror att jo visst, jag kunde nog trycka på lite knappar här och där, det gjorde man väl men det var också som sagt, för att vinna.
Allt för att vinna.
- Ja.