I somras anslöt Johan Wiland till Hammarby efter en och en halv säsong i Malmö FF och den tidigare landslagsmålvakten har gjort succé i Bajen. Dessutom kan han få en guldmedalj om Malmö FF vinner SM-titeln då han stod 16 matcher för klubben innan han flyttade till Stockholm.
Men faktum är att Wiland kunde slutat med fotbollen helt under den sista tiden i FC Köpenhamn, då han blev utfrusen och deprimerad, och räddningen blev samtal med en psykolog. Något han fick hjälp att söka kontakt med:
- Jag var inte heller så öppen för att prata med någon när jag var nere i skiten. Jag fick hjälp att komma till en psykolog av min dåvarande agent, en som han kände. Efter att jag hade haft första samtalet med honom släppte rätt mycket från axlarna. Jag trodde inte att det var det som hjälpte. Jag trodde att det hjälpte att man pratade med någon, att det kunde vara vem som helst, men jag tror att det i sådana här lägen när man inte hittar någon utväg att det är viktigt att man pratar med någon som kan det här. De ser inte ner på dig, de lyssnar, liksom.
Är det inte konstigt att inte klubben på något sätt fångar upp det? Som jag förstår det var du redo att lägga av, du ville riva kontraktet?
- Det var den dagen han ringde mig, agenten, av någon konstig anledning. Då var jag nere på botten och kände att jag inte orkade med skiten. Jag kände att jag inte behövde fotbollen, att det var bättre att jag sket i det och hittade något annat att göra.
Att klubben inte fångade upp det? Om vi bortser från att de borde bry sig för att du är deras spelare så har de ändå investerat pengar i dig?
- Jo, absolut, men de hade också investerat pengar i en annan målvakt. På något sätt kände jag att klubben ville satsa på den andra målvakten, och det tog jag på ett hårt sätt. Det ligger i mig att jag tog det så dåligt som jag gjorde. Sedan kan man så klart tycka att klubben borde göra vissa saker, och att jag kunde hade gjort vissa saker som gjort att vi hade hjälpt varandra. Men jag var inte tillgänglig där. Jag köttade ner mig i skiten fullständigt. Jag kunde inte ta beslutet de hade tagit i att köpa in en ny målvakt på ett bättre sätt. Men när jag väl var där kände jag att jag sket i det. Jag mådde så jävla mycket piss av det att jag egentligen bara ville flytta hemåt och göra något annat. Sedan vill jag inte prata så mycket om den tiden, för den är så smutsig. Jag vill inte dit igen. Jag försöker att gå framåt och inte titta tillbaka så mycket på den tiden.
Hur mycket snackar man med lagkompisar om sådana saker? Det är ju ändå en del av elitfotbollen att klubbar köper nya spelare hela tiden? Eller håller man det för sig själv?
- Det är klart att man pratar. Är det någon som mår dåligt kan man ju dra sin lilla historia. Man får må dåligt, men man kan komma tillbaka om man får lite hjälp. Om man känner att man aldrig får spela och allt sådant, att man tappar suget och mår dåligt av att tränaren inte ser en, det har ju jag varit med om. Det är klart att jag kan hjälpa andra med att försöka förstå genom min erfarenhet med psykologen att man inte behöver skämmas över att man går och pratar med någon. Jag tycker att fler människor ska göra det. Bortsett från fotbollen finns det många människor i dag som mår ganska dåligt på jobbet, men de visar inte det och går till slut in i den berömda väggen istället för att ta tag i det tidigare, att svälja stoltheten lite. Det är min uppfattning efter att ha gjort detta.
Att du kallar tiden för smutsig låter hårt, kan jag tycka. Bara för att man mår lite dåligt, då är det väl bra att man kan erkänna att man mår dåligt och söka hjälp?
- Absolut, och jag hade ju inte varit där jag är i dag som fotbollsspelare eller som människa om jag inte hade fått hjälp i det läget. Vissa dagar kom jag knappt upp ur sängen, men jag var ju tvungen. Jag har full respekt för dem som mår dåligt i dag, de som mår piss i vilken situation man än är i. Men det är klart, det är nog bra att man har någon att vända sig till i sådana här frågor, för det är en ganska stor sak, egentligen.
Ja, framför allt i fotbollen och andra manliga lagidrotter känns det som att det finns en machokultur. Men din tid i FCK var långt ifrån bara det, du nådde fantastiska framgångar. Du blev årets målvakt i Danmark tre år, ett antal ligatitlar och cuptitlar och spel i Europa. Det måste ha varit otroligt också?
- Ja, jag hade ju en fantastisk tid i FCK. Men tyvärr avspeglar sig den tiden i det sista man gör i klubben. Det är det som är lite tråkigt. Sedan kan jag minnas saker, som att vi var i Champions League och vann ligan. Saker som att jag och Anton satt och kollade bio, och så vann vi ligan genom att tvåan förlorade. Det är sådana roliga minnen man har.