Det blev ett slaget rekord. Eller låt oss förtydliga det och säga att det blev ett krossat rekord. Stockholmsderbyt mellan Hammarby och AIK på Tele2 Arena blev ett minne som många kommer att komma ihåg länge. Drömmar uppfylldes samtidigt som nya drömmar föddes, förebilder skapades och viktiga signaler till samhället sändes. Vi kan lugnt konstatera att siffran 18 537 må vara siffran av ett krossat rekord, men med en innebörd som är mycket större än "enbart" det.
Som spelare drömmer vi alltid om att spela inför fullsatta läktare, med fans i ryggen som ger oss den där sista pushen och kicken i våra matcher likt det vi ser på tv i de stora matcherna. Som damfotbollsspelare är det inte ofta det händer. Allt för ofta ekar läktarna tomma och den där drömmen om publik förblir i många fall enbart en dröm.
Då och då får vi uppleva det som landslagsspelare, där det är en annorlunda supporterkultur och följarskara - i alla fall inom den svenska fotbollen på damsidan. Sneglar vi ut på Europa får vi höra om storpublik ibland, ta Spanien och England som exempel som har slagit stora rekord där de lockat höga åskådarsiffror. Men på något sätt känns det långt ifrån Sverige och klubblagsfotbollen här.
Söndagens derby lockade alltså 18 537 personer till matchen. En siffra som jag gladdes något otroligt över att få se. För det första var det en match som spelarna sett fram emot och som skulle göra att de fick uppfylla drömmen om att spela inför storpublik. För det andra så födde det nya drömmar. Jag tänker på alla de ungdomar som satt hemma i TV-soffan eller var på plats och kunde få skåda all denna publik. Som kunde få föreställa sig själva vara nere på planen en vacker dag och att få spela en sådan match inför så mycket människor och den inramningen som kunde skapas.
Efter matchen kunde vi snabbt ta del av olika klipp som filmats och selfies som tagits med spelarna från de två lagen. Nya förebilder hade skapats. Ta publikfavoriterna Emma Jansson och Madelen Janogy som exempel, två spelare som med stor sannolikhet är nya förebilder för en stor del av de yngre, kommande proffsen som var på plats på Tele2 Arena.
Det är en sak att få följa oss spelare på sociala medier och se oss i olika sammanhang på håll via den digitala tekniken, men det är en helt annan påverkan och grej att få se oss spela live i stora sammanhang. Att få se oss spela live när massor av människor ser på, när det snackas och laddas upp för matchen. När det är något aktuellt och trendigt. Det är då jag tror genomslagskraften är som starkast. En reflektion som leder mig till ansvaret som föräldrarna har i skapandet av förebilder. Att medvetet ta sina barn till sådana evenemang och låta de få nya förebilder. För det är något vi behöver i samhället, ännu fler förebilder på herr- såväl som på damsidan.
Många anser att samhället allt för ofta är en plats som inte är jämställd mellan könen, något jag håller med om. Något jag däremot inte håller med om är att tillvägagångssättet för att göra det mer jämställt innebär att lägga sig ned och dö, tycka synd om sig själv och mysa ihop sig med offerkoftan. Nej. För mig är söndagens rekordmatch ett tydligt exempel på hur vi kan ta ansvar i samhället, med att hjälpas åt att skicka viktiga signaler.
Visst, en stor del av hästarbetet skedde på kontoret men att allt kan göras därifrån är omöjligt. Något glädjande från den här matchen var att jag såg stora, svenska profiler vara på plats och dra sitt strå till stacken. Och det är vad som krävs för att vi ska gå mot ett mer jämställt samhälle, att vi alla hjälps åt. Oavsett om det handlar om att du ska gå för att se på ditt favoritlag, för att du vill hjälpa ditt barn att få förebilder eller för att du helt enkelt vill bidra till en mer jämställd fotbollskultur. 18 537 personer och säkerligen alla med olika anledningar till varför man valde att vara på plats. Det är vad som gör just det här evenemanget så häftigt.