Agera taxichaufför till varje träning och match. Stå i kiosken under matcherna och sälja kanelbullar och kaffe som själv tillagats hemma och tagits med i stora IKEA-kassar. Hoppa in som tränare när ordinarie ledare är frånvarande. Stå vid sidlinjen och fullständigt skälla ut domaren på grund av felaktigt domslut. Ge tips på hur du ska spela, offensivt såväl som defensivt.
Vi alla har upplevt en överengagerad förälder inom ungdomsfotbollen. Hur ska en fotbollsförälder egentligen vara? Kan det bli för mycket? Svar: Ja.
Jag fick en fråga från en följare gällande föräldrarnas roll i ett barns idrottande. En fråga som jag anser är väldigt intressant och som jag tycker är viktig. Föräldrar är i många fall en av våra största stöttepelare under våra karriärer, men i en del fall har vi även sett hur förödande ett alldeles för stort engagemang kan vara för att en ska lyckas. Det finns olika typer av fotbollsföräldrar, låt oss beröra extremerna. En extrempunkt är den där föräldern som blåser huvudet av domaren och sönderanalyserar barnets prestationer fram till nästa matchs avspark.
Den andra extremen är föräldern som aldrig är närvarande, totalt oengagerad i barnets idrottande och som kanske i vissa fall även är emot att barnet ska hålla på med fotboll. Skulle jag vara tvungen att välja mellan en av extremerna, så hade jag med all säkerhet valt den sistnämnde föräldern. Den som inte kunde brytt sig mindre om mitt fotbollslir.
Mina föräldrar var under mina ungdomsår varken den ena eller den andra extrempunkten. Eller det beror hur man ser på det. Jag är sladdis, jag har syskon som är mycket äldre än mig själv. Det här har inneburit att jag i själva verket haft fem föräldrar, varav tre av de tillhörde skalan som lutade åt ”oengagerad”. Mamma och mina två systrar. För de var fotbollen bara en aktivitet med vännerna som höll mig borta från annat skit efter skolan. I alla fall under ungdomsåren.
Idag är de tre av mina största och mest engagerade supportrar. Pappa och brorsan däremot, de visste vad fotboll handlade om och hur mycket det betydde för en. Men de var aldrig de som körde till matcherna eller som stod vid sidlinjen och skrek. Pappa var noggrann med att låta mig sköta min fotboll själv. Att inte blanda sig i allt för mycket. Det var alltid jag själv som fick hålla koll på träningstider och lösa skjuts till matcherna. Såhär i efterhand har jag fått reda på att han alltid cyklade efter mig när jag cyklade till träningarna, mig ovetandes. Han ville låta mig ha kontrollen själv, frihet under ansvar har varit hans ledord, men ändå med ett visst vakande, säkerställande öga.
För att fotboll ska vara kul så behöver kärleken till sporten finnas där. För många barn kan fotbollen även vara en prestationsfråga, där stress och press väldigt lätt kan förekomma. Här anser jag att föräldrarna har en otrolig roll i att inte förvärra det här. De behöver finna en balans där de finns där för barnet som stöd och trygghet, men utan att vara för engagerade och nästintill påtvingande. När föräldern börjar styra allt för mycket i barnets fotboll, då är vi ute på hal is.
Låt barnets kärlek till sporten få växa självmant, utan en konstant underliggande press över att hen måste prestera och allt de gör måste synas till punkt och pricka. Låt barnet ta eget ansvar, få finna sina egna lösningar. För en dag står barnet och ska börja spela proffsfotboll. Då behöver du ha dina egna nycklar för att klara av de kravställningar som finns. Då tror jag att pappa Ševals vakande öga i bakgrunden kan komma väl till hands.