Första säsongen i England är avslutad för mig och det är dag för välbehövlig tid hemma i Sverige med familj och vänner. OS i Japan är några veckor bort och viktiga förberedelser ska göras för att ge mig själv bästa möjliga chans till att vara med i den trupputtagning som sker i slutet av juni. Det har varit otroliga första månader i London och jag har lärt mig massor. Pandemin har gjort att det har blivit annorlunda månader, där fotbollen fått stå för all underhållning. Och vilken underhållning det blev till slut. Laget tog tre titlar, varav jag fick vara med om två; ligatiteln och en cupseger. Men vilka är egentligen tre av mina största reflektioner jag gjort av säsongen? Vad anser jag har stuckit ut?
Pandemin har gjort att mångas vardag förändrats drastiskt. Massor av människor har förlorat sina arbeten, flera har tvingats tänka om helt i sin vardag och många har suttit inne och känt sig understimulerade på grund av total nedstängning i många delar av världen. Själv har jag begränsats från att resa hem till Sverige och träffa familj och vänner, fikat på stan efter träningarna har uteblivit och nätshopping har blivit en het syssla på eftermiddagarna. Men jag har fått behålla fotbollen. Jag har fått behålla mina rutiner innan, under och efter träning och match. Det är något jag är extremt tacksam över, att jag fått fortsätta göra det jag älskar. Den tacksamheten har gjort att jag blivit mer tacksam för andra grejer i min vardag, för de små tingen som vi ofta bara ser förbi och tar för givet. När vi börjar se våra liv med ett tacksamt förhållningssätt, då plötsligt njuter vi på ett annat sätt.
Jag gillar att planera och i förväg veta hur olika dagar på ett ungefär ska urarta sig. Pandemin har helt och hållet rört till det förhållningssättet. Jag kom till England i januari utan någon riktig koll på vad som skulle hända mer än just den dagen. Så rullade det på, dag för dag. Plötsligt började jag känna att jag inte riktigt brydde mig om vad som skulle hända nästa vecka, eller hur den där viktiga matchen om några dagar skulle gå till. Jag brydde mig om här och nu, hur träningen skulle gå till, hur återhämtningen skulle maximeras. Varför skulle jag bry mig om en match nästa vecka när det ändå fanns risk att den skulle ställas in. Jag känner att jag har blivit bättre på att leva i nuet. Flytten till England, där jag enbart hade fotbollen i vardagen på grund av pandemin men även den fysiska distansen till familj och vänner i Sverige, och ovissheten som pandemin skapat är huvudanledningarna till det ändrade förhållningssättet. Det är en viktig lärdom för mig. Hur mycket bättre jag mår när jag lever här och nu, när jag fokuserar på det som händer just idag.
Det har tjatats mycket om det här och vi alla delar samma frustation och uppgivenhet. Publiken. Eller rättare sagt avsaknaden av publiken. Fotbollen är inte fotboll utan publik. Det är en av mina största reflektioner, kanske den som står högst på listan. Fotboll för mig är mycket känslor, adrenalin och gemenskap. Vi får allt det genom laget fast i begränsade mängder. Visst är ligatiteln cool och Champions League-finalen i Sverige häftig. Men långt ifrån hur häftigt det hade kunnat vara ifall publik varit på plats. Det där lilla extra saknas. Det där lilla extra pirret, det det där ruset som går igenom kroppen när man möts av publiken när man kliver på plan, när någon gör mål eller när någon förhindrar ett mål på ett magiskt sätt. Det finns inte utan publik. Fotboll är inte riktig fotboll utan publik, det står jag fast vid.
Lärdomarna har varit många och det finns mycket bra grejer att ta med sig till vad som komma skall. Pandemin har lett till en hel del bra utfall, så som tacksamhet för de mindre delarna i våra liv och just att tvingas bli bättre på att leva i nuet på grund av att framtiden är oviss. Publiken saknar vi, det är en sak som är säker och jag är övertygad om att publiken känner samma saknad som vi spelare. Men även den saknaden tror jag kan bli bra inför framtiden, att vi inte tar varandra för givet. Att vi är tacksamma för varandra när allt går tillbaka till det normala. För visst längtar vi till det, även om det just nu är klokast att fokusera på nuet.