Det blev ett OS-silver för oss till slut. Ett silver som just nu mer känns som ett förlorat guld. Visionen var tydlig inför mästerskapet och tron fanns där inom gruppen, vi skulle nå hela vägen. Prestationerna i våra matcher speglade vår målsättning rätt tydligt, vinst i samtliga matcher inför finalmatchen och prestationer som det svenska folket inte är bortskämt med. Men den jäkla finalmatchen, som skulle komma att avgöras på straffar. Ni vet ju själva, straffar är allt för ofta ett lotteri. Denna gången drog vi nitlotten.
Mina förväntningar inför mästerskapet var höga. Den gruppdynamiken som vi har och den kulturen vi under lång tid skapat tillsammans gjorde att vi kände att vi kunde gå hela vägen. Under ett par år har vi fått behålla större delar av truppen, arbeta ihop och ständigt finslipa. Ledarteamet satte tidigt sin tydliga prägel på hur lagbygget skulle fungera. Varenda byggsten skulle vara viktig på sitt sätt och roller skulle vara tydliga. Så blev det även i det här olympiska spelet. Rollerna var tydliga och alla bidrog på sitt sätt. Aktioner som var framkrystade eller oärliga skippade vi, mycket tack vara den trygghet som fanns inom gruppen. En helt avgörande faktor till våra prestationer i det här mästerskapet, det är jag övertygad om.
Det har gått något dygn efter finalförlusten mot Kanada och besvikelsen är fortfarande påtaglig. När jag tänker tillbaka på matchen så känner jag att en besvikelse snabbt sköljer över mig. En besvikelse blandat med massa stolthet över gruppen, över det vi presterat ihop trots att det inte hänger en tung guldmedalj runt vår hals. Med de prestationer vi har levererat känner jag att vi förtjänade mer. Vi förtjänade att stå högst upp på podiet. Men någonstans finner vi även något vackert i det här också, en känsla av att vi precis påbörjat något stort inom svensk fotboll. Vi är en världsnation på den absoluta toppen.
Vi är ett spännande landslag, med många duktiga spelare representerade av klubbar runtom i världen. Det är en mix mellan rutin, "prime time"-lirare och framtiden. Lägg då till fantastiska människor. Det här var ett mästerskap vi ville leverera i tillsammans, men kanske extra mycket ville vi ge en efterlängtad guldmedalj till spelare som Hedvig Lindahl och Caroline Seger. Spelare som banat vägen för oss andra, som kämpat länge för att vi ska kunna stå där vi står idag. Vi ville ge en guldmedalj till det svenska folket, ett tack för det stöd vi kände hemifrån. För den kärlek vi fått i landslaget sedan en lång tid tillbaka. Men det blev "bara" ett silver. Kanske är det där den största besvikelsen ligger, att inte kunna ge nu direkt. För tron på att guldet kommer framöver, den är fortfarande där om inte ännu större efter det här mästerskapet.
Mottagandet av nära och kära på Stockholms Stadion var fint, med alla de glada tillrop och gratulationer över det vi presterat som vi fick höra. Först då kände jag att en viss del av besvikelsen släppte och vi någonstans började landa i att vi lyckats komma hem med en silvermedalj och en historia bakom den färgat i guld. Allt det stöd vi har fått efter finalen och all den kärlek ni har visat oss, det betyder så otroligt mycket. Det ger oss ett perspektiv på det hela, en viss distans till besvikelsen över finalförlusten och en känsla av en gemenskap med hela det svenska folket. Vi vinner och förlorar tillsammans. Det ger oss en motivationskraft till att längta till nästa mästerskap, till nästa möjlighet att få ge tillbaka med en guldmedalj. För en sak är jag är helt övertygad om: det här landslaget har bara påbörjat sin resa.