Någon enstaka dag återstår av det här året och de avslutande texterna tar plats på de olika sajterna. Likaså är det dags för min. Det är dags att avrunda ett fantastiskt fotbollsår för många av oss och ta kraft mot ett nytt. Förhoppningarna och förväntningarna kring att Corona-pandemin skulle ha lugnat ner sig det här året var nog påtaglig hos de flesta, ändå har den hållit sig kvar och begränsat oss på olika sätt. Ändå lyckades vi få öppna upp för publiken till slut och välkomna våra saknade supportrar tillbaka till respektive arenor.
Ett EM-mästerskap för våra herrar som började otroligt bra med fina resultat och bra lir, men som abrupt tog slut efter en oväntad förlust mot Ukraina. Ett OS-silver för oss damer, som där och då kändes mer som ett förlorat guld än ett vunnet silver. En mästerskapssommar där vi var bortskämda med att ständigt ha någon bra landslagsmatch att klicka fram på TV:n. Jämställdhetskampen har fortsatt åt rätt håll inom sporten, med ett jämställt landslagsavtal som kvitto, även om skillnaderna i mästerskapsbonusarna ger mig magkatarr. Nya TV-avtal har skrivits för Damallsvenskan och nytt publikrekord på damsidan sattes av Hammarby IF. Malmö blev, som många gånger förr, årets fotbollsstad med två SM-guld för Malmö-lagen; FC Rosengård och Malmö FF. Massor har som vanligt hunnit hända under ett fotbollsår, även om det under rådande omständigheter blev ännu ett konstigt, ovanligt år. Just det, min hemstad fick åter tillbaka Helsingborgs IF till finrummet. Nu håller vi tummarna för att laget inte blir Sveriges nya "jojo-lag".
För mig personligen hade jag några händelser under året som stack ut lite extra. Mitt första år i Chelsea är avslutat och det har varit över förväntan. Starten minns jag tydligt som något som förvånade mig. Jag gick in med låga förväntningar, en tydlig bild av att klimatet skulle vara tufft och att jag skulle få kämpa hårt. Ett år senare känner jag att januari månad var då jag anslöt till min engelska familj. Fansen välkomnade mig på ett otroligt sätt, något jag kommer att ha med mig resten av mitt liv. Det stöd och den kärlek jag känt från deras sida är obeskrivlig. Jag hade en liten ramsa som handlade om mig efter någon vecka. Ramsa om mig!? Det känns helt surrealistiskt. Bara att personer kring mig visste vad jag heter var långt över förväntan för min del.
En annan händelse och en match som gjorde mig till en extremt stolt svensk var gruppspelsmatchen mot USA under OS i sommar. Vi tog oss an jättarna, de som länge varit bäst på damsidan och som såg OS som ännu ett tillfälle att packa med sig guldet hem. 44 landskamper utan förlust. Visst pratades det om att vi också var ett bra lag, men guldfavoriterna USA skulle vara de som skulle föra spelet och knipa samtliga tre poäng. Vi gick väl in lite som underdogs till matchen och kände att vi inte hade något att förlora. Matchen drog igång och vi fullständigt spelade ut amerikanskorna. Lilla Sverige, med cirka tio miljoner invånare, dominerade matchen mot sina motståndare. Visst har vi stadigt klättrat på världsrankingen, men den prestationen och det slutresultatet (3-0) var det nog inte många som såg komma. De rysningarna jag fick under matchens gång och den stolthet jag kände, den är svårslagen.
Final på Wembley i FA-cupen, ytterligare en händelse det här året som har imponerat stort på mig. Vi glider in med bussen till matcharenan och kliver in i omklädningsrummet, pyntat med stora bilder på oss och blått ljus bakom som står för Chelseas färger. Förväntansfullt snörar jag på mig fotbollsskorna, drar på mig handskarna och kliver ut på plan. Publiken hörs tydligt, ena halvan klädda i blåa färger och den andra i röda färger för Arsenal. Över fyrtiotusen åskådare är på plats. Här växer en stolthet inom mig. Det kändes som ett slags kvitto att det slit som så många personer lägger ner börjar ge resultat på riktigt. Bucklan var cool, guldmedaljen absolut. Men stoltheten är något helt annat, den gav en helt annan känsla och ett perspektiv på matchen som faller mig helt i smaken. "Äntligen" var känslan.
Nämnda händelser visar att vi har nått långt, att vi är på väg någonstans och att hårt slit lönar sig. Med glädje ser jag fram emot nästa år. Jag vill passa på att tacka alla läsare för det stöd ni har visat, för alla de diskussioner vi tillsammans har fört och all den feedback ni gett mig, den fina såväl som den ibland obekväma, mindre fina. Nästa år hoppas jag kunna ta er ännu närmre insidan av en fotbollsspelares liv, att få hänga med på bakom kulisserna med Zecíra.