Imorgon börjar sommarens stora äventyr för egen del, sista förberedelserna inför OS i Japan som går av stapeln om någon vecka. Ett förläger hemma i Sverige för att samla truppen igen i några dagar, sedan flyger vi över till Fukuoka för att därefter kliva in i OS-byn för att inleda mästerskapet. Det är en häftig mästerskapssommar vi har haft hittills i Sverige, trots att vårt herrlandslag åkte ut lite tidigare än vad vi alla hoppades och trodde på. Det stundande europamästerskapet har bjudit på flera fantastiska matcher och vi är nog många som hoppas på Danmark ikväll. Och om några veckor är det alltså vår tur, damlandslaget som kliver in i idrottens häftigaste turnering; de Olympiska mästerskapen. Mina förväntningar är skyhöga.
Truppen som är uttagen till OS är en trupp spelare som varit samlade tillsammans tidigare. Vi är en sammansvetsad grupp som känner varandra väl både på och utanför plan. Vi har byggt upp en gemenskap och en gruppkänsla som bygger mycket på trygghet och tillit för varandra. Varje läger arbetar vi en hel del med gruppsykologi, där vi lär känna varandra. Hur maximerar vi varandras prestation under match? Hur kan vi med vår kommunikation på och utanför plan lära känna varandra så bra och så snabbt som möjligt? Det är frågeställningar som vi har arbetat länge med, ända sedan Peter Gerhardsson tog över som förbundskapten år 2017. Det är frågeställningar som sitter i vårt DNA som grupp, som ligger där och nyfiket utforskas när än tillfälle ges. Den här tryggheten och gemenskapen tror jag blir en viktig nyckel i OS. Det är ett område vi är starka i och något som trissar upp mina egna förväntningar och tro på hur långt vi kan nå i turneringen.
Pandemin har ställt till det en hel del och vi har länge gått runt och varit osäkra på ifall OS kommer att kunna genomföras. Det är en häftig turnering att medverka i och en dröm för mig som håller på att gå i uppfyllelse. Jag kommer tydligt ihåg när jag la upp OS i Rio de Janeiro 2016 som en målsättning när jag kom upp i Stattenas damlag när jag var tretton år ung. Jag nådde inte riktigt dit hela vägen utan blev reserv på hemmaplan. Men nu är det alltså snart dags. Att få vara med i den svenska truppen som åker till Japan för OS år 2021. Det är få förunnat. Enbart tre lag från Europa får OS-plats och denna gången blev det alltså vi, Nederländerna och Storbritannien som knep platserna efter bra prestationer i VM 2019. Glöm då inte bort toppnationer så som Frankrike, Spanien, Tyskland med flera som missar mästerskapet.
Jag är spänd på att se hur OS kommer att vara och hur mycket pandemin kommer att förändra mästerskapet från tidigare år. Det är redan klart att utländsk publik inte kommer att få vara på plats, något som är oerhört tråkigt då familj och vänner på plats brukar vara en stor del av upplevelsen. Vanligtvis är flera olika sporter blandade med varandra och att kolla på andra sporter och träffa andra idrottare är en stor del av den fria tiden på schemat. Nu försvinner det. Strikta regleringar kring hur vi får röra oss kommer att vara ett faktum och så som jag har förstått det kommer mycket att vara förändrat från tidigare OS. Men så länge OS kommer att genomföras och att vi i Sverige går för den finaste medaljen, så accepterar vi läget. OS i Japan år 2021 tror jag kommer att bli häftigt. Det är en dröm som går i uppfyllelse.