Victoria "Vickan" Sandell, en levande legend inom svensk fotboll med bland annat tio gjorda mästerskap. Alla som har någorlunda koll på damfotboll har någon gång hört det här namnet eller sett henne briljera på anfallet. Nu är hon en del av damlandslagets ledarstab i bygget inför EM 2022 i England. Vilken tillgång att ha i en grupp, med sin erfarenhet och kompetens. Förutom att imponeras av Vickans bedrifter har jag efter våra tio samlingsdagar tillsammans reflekterat; vilken skillnad det måste vara att vara landslagsspelare idag kontra att vara landslagsspelare under Vickans landslagstid som spelare.
Med mina 25 fyllda år vill jag inte påstå att jag är lastgammal men tycker ändå att jag hunnit vara med om en hel del. Som 16-åring tog jag steget från Stattena IF till FC Rosengård, dåvarande LdB FC och har sedan dess fått möjligheten att vara med på olika landslags- såväl som klubblagsresor. Under mina nio år på den professionella scenen har det hänt mycket sett till förutsättningar både på och utanför plan. Den utvecklingen som skett under de åren kanske till och med gått i lite snabbare fart än vad det gjorde för de som spelade på topp ännu längre bak i tiden. Kan jag ens förstå hur mycket bättre vi har det nu i jämförelse med hur det var då? Jag är nästan helt övertygad om att denna gången var det inte bättre förr.
Resan som berör ekonomin inom sporten har gått i rätt riktning och vi har idag många spelare som just nu kan livnära sig på sin karriär och kanske till och med spara undan lite till sparkontot för framtiden. Men pengarna i den här branschen är något som många av oss inte räknar med eller har som något avgörande till varför vi håller på med det vi gör. Men jag tänker mig möjligheten att kunna fokusera på sin idrott, utan att behöva klippa och klistra med en annan anställning vid sidan om för att få vardagen att gå ihop. Det är ett område som verkligen utvecklats och blivit bättre. För ett par år sedan var FC Rosengård ett av väldigt få lag, kanske det enda, inom svensk damfotboll som hade samtliga seniorspelare som heltidsproffs i föreningen. Idag ser det annorlunda ut, framförallt om vi blickar ut i Europa där allt fler tjänar pengar på sin profession.
Tänk Vickan och gänget. Jag undrar verkligen om det var någon som helt kunde fokusera på fotbollen, som hade möjligheten att låta fotbollen vara det primära i vardagen och där allt runtomkring kunde maximeras för att ge sig själv och sin idrott bästa möjliga förutsättningar. Jag tror inte det. Det var inte bättre förr.
Något jag brinner för och som är viktigt för mig som spelare är de förutsättningar vi ges som är direkt kopplade till vårt fotbollsspelande, exempelvis faciliteter och ledarstab som gör sitt för att spelarna ska kunna prestera. Även där har utvecklingen gått framåt, i en behaglig fart som gjort att vi idag på många håll har bra förutsättningar. För ett par år sedan var det inte ofta vi fick spela på perfekta gräsplaner och ska vi vara helt ärliga så var det många gånger det såg ut som om att vi skulle få spela på en åker, där en vanlig passning fick olika utfall beroende vart på planen den slogs. Idag är det annorlunda och vi har kommit så pass långt att vi kan börja ställa krav, att vi får spela på bra gräsplaner allt oftare och att de runtomkring oss faktiskt förstår betydelsen av bra underlag för att öka kvalitén på sporten.
Tänk Vickan och gänget. De kan omöjligt ha spelat på perfekta gräsmattor och jag svårt att tänka mig att de hade mycket att säga till om när det kom till skicket av mattan. Att de flög med en kock som tillagade underbar mat till spelarna när samlingarna var utanför Sverige har jag också svårt att tänka mig, likväl som hotellrummen omöjligt kan ha varit så bra. Vickan och gänget, ni har banat väg för oss andra. Ni kan omöjligt ha haft det bättre förr. Tack så mycket.