Under uppväxten på 1970-talet i en kliniskt idrottsointresserad familj i Lund var det långt mellan höjdpunkterna på olika fotbollsläktare. Totalt två gånger tog pappa med mig till hans barndomsstad för att se Landskrona Bois få stryk av Malmö FF och IFK Göteborg – och inte göra ett enda mål.
Ännu smärtar det när jag tänker på sportsändningen mitt i sommaren 1979, efter att pappa tidigare på dagen nobbat en bilfärd för att se Bois-Halmia, och jag hör Bosse Hansson läsa upp resultaten och stanna extra på Landskrona-Halmia 9-1 för att upplysa om att Sonny Johansson hade liten julafton med fyra mål.
Innan jag blev gammal nog att själv ge mig i väg ut i det skånska stycket så blev
Klostergården ett substitut. Där spelade
Lunds BK i gult och svart och var stans försök till en fotbollsklubb i skuggan av handbollen som A L L A spelade i
Lugi eller
H43.
Vanligtvis var det några hundra personer som stod nedanför den konstiga vallen som omger stora delar av centrumplanen och där det finns huvudläktare mitt emot. Ja, det är inte någon sexig matcharena och jag undrar fortfarande vad
Gary Lineker o Co tänkte när de tränade där under EM 1992.
Ofta hade jag sällskap med någon eller några kompisar när vi följde Lunds BK:s öden och det slutade alltid på samma sätt: ett nästan avancemang efter dramatik på hösten och sedan plockade någon större klubb talangerna och LBK fick börja om.
Höjdpunkterna var relativt få även om några cupfester lockade 5000 åskådare men det handlade om att få uppleva fotboll på nära håll. Kvaliteten var blandad men det var häftigt att se spelare på nära håll och inte bara på leriga planer i
England mellan november och mars. Då gick det att acceptera bristande framgångar.
För 20 år sedan lämnade jag Lund, och då rasslade även Lunds BK ur söderettan med bland annat landslagets massör
Rickard Dahan i backlinjen. Besöken på Klostergården efter det har varit lätträknade men LBK, eller ”Krubban” som en del kallar klubben, är ett lag jag följer via tidningarna och tabeller.
De senaste åren har Lunds BK gått starkare och etablerat sig i division 1 och via twitter fick jag kontakt med spelare som playmakern
Stefan Ilic och målvakten Otto Martler som var en del av laget som så ofta var starkt på våren men föll samman när det verkligen gällde på hösten.
Var på plats för ett år och såg då Lund krossa Trollhättan med 4-1 efter en stark andra halvlek och snackade både med Ilic och Martler efter matchen och det såg ljust ut. Tyvärr blev det bara en andraplats bakom Örgryte och i kvalet blevVärnamo för svårt och därför väntade ännu en säsong i division 1.
Målvakten Martler var en av spelarna som försvann från klubbben och hamnade i Falkenbergs FFsom mist Stojan Lukic som valt allsvenskan och Halmstad BK. Få trodde på att Falkenberg skulle kunna hota i toppen av superettan och ännu färre hade säkert koll på Martler.
När serien går in på upploppet är Falkenbergs FF i topp av serien med 52 poäng och en målskillnad på 27 plusmål. En stor förklaring är Otto Martler som stått alla 25 matcher och bara släppt in 18 procent av skotten och hållit nollan i 13 av matcherna.
Den 26-årige målvakten är att bevis för att man aldrig ska ge upp. Efter några år som liten påg i Hyllinge hamnade P87:an i Helsingborgs IF som satsade på honom och det var händelserika år, skriver han i sin blogg på Alltidfullsatt.se, och som kröntes med provspel i Aston Villa.
En kombination av skador, en sjuk mamma och bristande motivation inför träningsmängden bidrog till formfall för Martler och samtidigt ledde det även till att HIF rekryterade
Pär Hansson och
Oscar Berglund till ungdomstrupperna och slutet närmade sig vilket målvakten beskriver i sin blogg.
”Så i november 2003 stod jag i korridorerna innan en träning inne i Olympias korridorer med
Pavlos Nikolaidis framför mig, dåvarande juniortränare, när han säger till mig att ”du får inte vara kvar i HIF längre”. Tack och hej liksom. ”Men vi har träning nu och vi har ingen målvakt tillgänglig så du får gärna vara med idag ändå.” Vad skulle jag säga? Jag försökte bita ihop, tränade med gråten i halsen, min stora dröm var krossad. Jag var förbannad, 8 år i HIF och så står Pavlos där och säger att jag inte är något värd längre.”
En tid i
Högaborg tog slut snabbt och
Påarp i division 3 nobbade. Otto Martler fick börja om i
Gantofta IF och efter avancemang till division 2 satsade klubben på honom som förstemålvakt och i samma serie spelade Lunds BK som upptäckte målvaktsfyndet och värvade honom, även om det blev stök och hårda ord vid övergången.
I Lund kunde Otto Martler kombinera fotbollen med studier på teknis och efter ett par år hade han tagit förstatröjan i klubben och man vann även division 2. Inte ens ett kliv upp i seriesystemet satte stopp och elva nollar på 26 matcher skvallrar om det, och trots framgångarna var inga andra klubbar intresserade och han blev kvar.
Först efter säsongen 2012 där Martler o Co nådde kval till superettan och han spikade igen i hälften av matcherna så hade målvakten fått nog av att pendla mellan fotbollen i Lund, jobbet i Halmstad och bostaden i Helsingborg. Valet föll på Falkenberg och nu är allsvenskan nära för en kille som ratats många gånger men aldrig gett upp.
Tio år efter att HIF:s juniortränare skickade i väg Otto Martler så kan målvakten ta sikte på att kliva in på
Olympia som allsvensk målvakt. Ett bevis på att man aldrig ska ge upp sin dröm, för det kan vända oavsett hur många gånger man blir ratad.