Fastnade i veckan i en twitterdebatt med Politisms redaktörer Margret Atladottir och Eric Rosén efter en text av Atladottir med rubriken: "Jo, idrott och politik hör visst samman". Och det var de första meningarna av texten som fick mig att reagera.
"Sportälskare brukar stånga sig blodiga när de försöker predika tesen att idrott och politik inte ska beblanda sig med varandra. Att man ska fokusera på det enbart sportsliga när det kommer till världsmästerskap, exempelvis. Eller på allsvensk fotbollsnivå för all del. Men stämmer det verkligen?"
I grunden är vi överens om att idrott och politik hör ihop men jag känner få sportälskare som stångar sig blodiga i den motsatta riktningen. Visst, en del idrottsförbund kör det stuket men bland fans och supportrar och intresserade upplever jag det precis tvärtom.
Att de ser hur Qatar köper sig en position, eller Ryssland och så vidare. Dessutom är det inte direkt så att Fifa:s handlande eller IOK:s röstande passerar svenska medier obemärkt, snarare tvärtom. Det är något man skriver mycket om i Sverige och försöker att granska.
För min invändning är den jag var inne på för några veckor sedan, om att det alltid är idrotten som ska skickas fram. För mig är det intressantare att Qatar varje år handlar för 1000 miljarder kronor (export och import) och har en rad turister på plats varje år, och det säger man alldeles för lite om.
Det betyder naturligtvis inte att det är acceptabelt att man driver gästarbetare i döden för att bygga arenor till VM 2022, men det är så mycket lättare att hoppa på det tåget. Ingen politiker i Europa vill attackera något som hotar jobben och därmed rösterna, men idrotten funkar alltid att glida med på frågorna.
Idrott och politik är tätt sammanlänkade och jag kan inte uppleva att svensk sportjournalistik blundar för det. Snarare tvärtom. Politisms delägare Aftonbladet har bland annat Erik Niva som skrivit enormt mycket om skärningarna mellan idrott och politik och det finns naturligtvis fler exempel i Sverige.
På något sätt är det som om myten om att sportjournalistik är dålig, okritisk, onyanserad och ytlig får leva vidare. Bland finare medier och på ledarsidor och kultursidor skriver man emellanåt om sport på ett sätt som man aldrig hade närmat sig andra ämnen, men när det handlar om idrott är det på något sätt okej.
För inte så länge sedan hade Expressen en ledare som var signerad av redaktionen som gick hårt åt det populistiska regeringsbeslutet att "underhållningsföretagen i sportens värld återigen ska slippa betala för polisnotan" vilket gör att klubbarna skulle mista incitamentet för att jobba emot huliganer.
En text som var ett hån mot alla ideella krafter i klubbar där man länge och hårt jobbat för att komma till bukt med huliganer som givetvis till viss del är idrottens ansvar men som lika mycket är samhällets ansvar, och där det redan har betalats skattepengar för att polisen ska sköta ordningen i samhället.
När Stina Lundberg Dabrowski var på väg att bli ordförande i Publicistklubben så inledde hon med en intervju med Cecilia Hagen med att svara på frågan om möjliga ämnen för kommande PK-debatter och då Hagen undrade om kanske Ranelid var ett ämne?
Lundberg Dabrowski svarade då: "Ranelid, visst. Kanske i kombination med Zlatan. Ranelid får man tydligen säga vad man vill om. Zlatan vågar man inte ifrågasätta." Hagen frågade då "Vad menar du?" och fick följande svar: "När Zlatan lappar till en motståndare och blir avstängd i flera matcher är det ingen som vågar kritisera honom."
Det går naturligtvis att diskutera både bevakningen av Ranelid och av Zlatan, men att Zlatan skulle undslippa kritik är egentligen för löjligt att diskutera. Jag tror att både Zlatan och en hel del andra upplever att han får för mycket kritik och där minsta sak blir stor i både tidningar, på nätet och i tv.
Oerhört tröttsamt att Stina Lundberg Dabrowski och andra håller fast vid "von oben"-inställning i riktning mot sportjournalistiken. Där det är okej att hålla myter vid liv utan att granska om de stämmer eller ej, och det är beklämmande att det får fortsätta vara så.
Precis som all journalistik har sportjournalistiken utmaningar och avigsidor men den som missat utvecklingen som skett på området de senaste 15 åren har egentligen bommat möjligheten till diskussion, för det saknar trovärdighet att inte hänga med där. Man bevakar en massa andra sidor av idrotten.
Just Zlatan är en person som granskas på många olika sätt och att påstå att han inte skulle få kritik om han slog till någon är löjligt. Ta bara skriverierna om hans app, där det närmast varit en följetong huruvida man kan granska honom nu när han skaffat en app som han kommunicerar med.
Även Jan Guillou var patetisk när han ledde PK och hade en debatt om sportjournalistik. Jag skämdes att en sådan erfaren och kunnig journalist inom många områden utan tvekan kastade sig ut på en plan som han definitivt inte behärskade, och gjorde bort sig flera gånger utan att det bekom honom.
Glädjande att Lasse Granqvist fick Lukas Bonniers Stora Journalistpris på torsdagskvällen och såg det som ett pris till hela branschen. En av få renodlade sportjournalister som blivit belönade och det finns mängder av exempel som visar att mediabranschen är uppdelad i herrskap och tjänstefolk och där tillhör sportjournalisterna gänget i källaren.
Frågan är alltid om man ska reagera och ge sig in i en debatt? Kritikerna kan lätt peka på en och säga att reaktionen skvallrar om att det är en känslig punkt. Samtidigt vore det fel att låta en myt leva vidare, även om jag inser att de finare journalisterna knappast är inne på fotbollskanalen.se eller på sportbladet.se.