En gång i tiden i en klubb långt, långt från Champions League satt en samling herrar i ett rådslag och drömde om en målskytt som skulle frälsa klubben och ta den hela vägen till kejsare Platinis utlovade rikedomar ute i Europa.
Klubben skickade ut tre vise män som sökte land och rike runt efter en pålitlig målskytt. Till slut hittade man en riktig avslutare som gjorde mål hela tiden och anfallaren ville som alla i Sverige bli rik och det kunde man ordna.
De tre vise männen hade på sin färd tagit med sig en rad olika skatter i form av guld och ädelsten och efter långa nattmanglingar fick man loss målskytten från hans klubb i utbyte mot att man lämnade en ansenlig mängd skatter.
Nu återstod bara att övertyga målskytten själv om att hans väg till rikedom gick via de tre vise männens klubb. De tre männen lastade på rejält med guldpengar och när målskytten tvekade, ja, då vräkte de på ännu mer guld.
Den ståtlige målskytten ägnade en bra stund att väga guldet och jämföra med vad utsända från danska och norska stamklubbar skickat och sedan snackade han med sin vapendragare. Tillsammans gick de avsides.
Efter långa diskussioner där vapendragaren visade på olika alternativa kartvägar till de riktigt stora rikena i England, Spanien, Italien och Tyskland så fick vapendragaren den ståtliga anfallaren att nicka ett bestämt ”ja” i de tre vise männens riktning.
Stort jubel utbröt bland de tre vise männen. De kramades som män bara gör i samband med sport och så starka känslor som det utlöser. Men precis när de skulle börja lasta över guldet till deras framtida frälsare så dök målskyttens vapendragare upp och stoppade deras lastande av guld.
”Vad nu, då”, undrade de tre vise männen? Vapendragaren signalerade att han ville ha var tionde guldmynt till sig. Varför? Jo, för att han satt på kartorna och vägen till Europa och var utvald av den ståtlige anfallaren att styra honom.
De tre vise männen vände sig i riktning mot anfallaren som signalerade att de fick se till att vapendragaren fick en tiondel av guldet UTAN att det störde hans guldhög, och poängterade att vapendragaren var viktig för honom.
För även om anfallaren och vapendragaren inte hade någon skrivet i sten så ville anfallaren att vapendragaren som hjälpt honom att välja och vraka mellan olika vägar till rikedomen skulle ha en viss del av allt guld som nu vällde in.
”Herregud”, vad skulle nu de tre vise männen göra? De hade ju tagit allt sitt guld och lovat frälsaren? Dessutom hade de tre vise männens stamråd gemensamt beslutat att absolut inte betala vapendragare längre. Då kunde man få problem med skatteindrivarna.
Stammens råd hade dessutom infört något som kallas en budget och under posten frälsare fanns bara en viss mängd guldpengar. De tre vise männen visste inte hur de skulle lösa det? Utan att betala vapendragaren så skulle man inte få hem frälsaren, och vad skulle då stammens framgångstörstande krigare säga?
Vapendragaren satte sig med de tre vise männen och fick klarhet i de problem som ett förbud att betala vapendragare för att fixa frälsare och en budget innebar. Fast det var en vaken vapendragare och han hade naturligtvis en lösning som alla vann på.
Vapendragaren tog fram en pergamentrulle och kunde visa bild på en ung, möjlig frälsare som nu fanns i ett rike långt, långt, långt bort och som dessutom uppgavs ha tjänstgjort vid ett av de största och finaste kungadömena ute i Europa.
Kanske kunde de tre vise männen som en tjänst till vapendragen även ta in en framtida frälsare i stammen? I så fall så kunde man glömma att vapendragaren skulle ha en tiondel av frälsarens guldhög och inga problem skulle återstå. Bara att återvända i triumf.
Där och då slöt de tre vise männen och vapendragaren en pakt om att detta absolut skulle vara hemligt. Ingen fick veta att som en följd av frälsarens ankomst så skulle även en eventuell framtida frälsare också ansluta till stammen.
Det skulle inte bara vara fel enligt de kejserliga direktiv som Platini och Blatter enats om och som skatteindrivarna följde slaviskt utan de tre vise männen skulle även bryta mot beslutet som stamrådet i klubben gemensamt tagit, men nu var ju frälsaren deras.
I klubben långt, långt från Champions League så blev det stort jubel när de tre vise männen kom hem med en ståtlig frälsare och målskytt. Att han var värd allt guldet visade han omedelbart på planen och mål på mål följde och han blev en verklig frälsare.
I skymundan av den stora frälsaren så anlände även en ung pojke till klubben. Inte på något sätt berättade man om att man även tagit hem en framtida frälsare. Istället så smög de tre vise männen in honom i klubben.
Problemen kom snabbt då flera av stammens äldste reagerade över att den unge frälsaren från ett rike långt, långt, långt bort inte alls var någon frälsare. Snarare var han tvärtom någon som inte hängde med stammens unga och bromsade deras utveckling.
Både bland stammens äldste och bland en del andra av ledarna började man undra vem denna pojke var, och framför allt varför han anlänt hos dem? Varför hämta någon från långt, långt, långt borta när man har bättre ynglingar på nära håll? Ingen förstod varför.
Frågorna fick inga svar och några av de äldste började berätta för skriftställare om det konstiga med en ung frälsare som inte alls var en frälsare. Skriftställarna började ta kontakt med fler i stammen men ingen ville säga något. Rädslan var påtaglig.
Efter kontakt med en av klubbens mest skickliga bedömare av talanger så blev skriftställarna bryskt avvisade. Kort därefter uttryckte talangbedömaren stor oro till en av de äldste i klubben och poängterade att det var något konstigt och skumt med den påstådda frälsarens ankomst.
Efter ett tag tog skriftställarna kontakt med de tre vise männen för att fråga om den unge resenären från långt, långt bort. Den högste av de tre vise männen blev helt tyst vid första frågan. Sedan stammade han fram något om ynglingens tjänstgöring i ett fint rike. Överhuvudtaget var han ytterst obekväm.
När skriftställarna tog kontakt med de andra två vise männen så hade den högste hövdingen redan hunnit informera dem om skriftställarnas intresse. En av dem skrattade när skriftställaren ringde och sa: ”Är jag sist i ledet och jag vet vad det gäller”.
Överhuvudtaget ville de tre vise männen inte svara på varför man inte ens gått ut på klubbens egen samlingsplats och berättat om att man hämtat hem en ung frälsare som tjänstgjort vid ett av de finaste kungadömena i hela Europa.
Man förnekade helt att det fanns något samröre med att den unge och oprövade frälsaren och den etablerade anfallaren hade anlänt på samma dag, precis innan det av Platini och Blatter bestämda broöppningen stängde, utan det var bara en möjlig tänkbar framtida frälsare som var en chansning.
Att komma i kontakt med den unga frälsaren var omöjligt. En av de tre vise männen stoppade alla möjligheter till kontakter. Till och med den person som förbarmat sig och tagit sig an honom på ett enkelt boende sa med darr på rösten att man fick inte hjälpa till, allt måste gå genom en av de tre vise männen.
Den unge frälsaren fick inte många chanser att glänsa. De som kunde bedöma talang såg att han inte var rätt för deras stam, inte ens för de yngre killarna som till och med var yngre än den tilltänkte frälsaren. Trots tjänstgöring i ett fint rike så räckte han inte till.
Istället skickade man honom neråt i stammarnas näringskedja men även där hade han svårt att göra avtryck och en dag försvann han plötsligt för gott från klubben och från riket. Var han är i dag vet ingen eller om han ens tjänstgör någonstans. Allt är oklart.
Skriftställarna har via lagkamrater och nummer till ställen i andra riken försökt att nå den unge och blivande frälsaren. Förgäves. Inte ens på alla stentavlors sammanställning där man kan söka så hittar man några spår.
Den riktige frälsaren gjorde däremot sina mål och fick sitt guld. Vapendragaren och de tre vise männen kunde alla vara nöjda över en överenskommelse som inte det fanns några spår av på vare sig rullar eller papper, och som därför inte kunde fastna i en granskning hos några skriftställare..