En skön sol vilade över Olympia och med den kom värmen och en sydländsk känsla, så det var kanske inte konstigt att nästan 10 000 lämnade påskfirandet för att se Helsingborg ta emot Syrianska.
För vi måste vara ärliga, nykomlingen är ingen ”mjölkkossa”.
Efter kölhalningen mot Häcken var Södertälje-laget ute efter en poäng och packade ihop spelarna på sin egen planhalva och gav bollen till HIF. Synd bara att Gerndt, Jönsson, Gashi och de andra inte visste vad de skulle göra med den.
Förutom solen och de fyllda läktarna så var det inget som var reklam för allsvensk fotboll. Spelet sög, helt enkelt.
Ett lag som inte ville anfalla utan bara ville förstöra och ett lag som inte kunde anfalla utan att förstöra för sig själva. Om man höll på HIF måste det har varit en 90 minuter lång plåga.
Enda plusset för HIF var att man en aning turligt fick in 1-0 i 81:e minuten efter en hörna där bollen gick som i ett flipperspel och där den annars svage Rasmus Jönsson kunde peta in segermålet som gör att laget är obesegrat.
I övrigt var det skrämmande dåligt hur topplagets stjärnor slarvade, sökte svåra passningar, drogs ner i tempo och underpresterade.
För Syrianska är det väl ingen kris att man förlorar denna match, för grisspelet måste åtminstone ge dem känslan att de inte behöver kollapsa som mot Häcken. Däremot måste man undra vem som ska ge Peter Ijeh hjälp i anfallet.
Sharbel Toumas fria fall är verkligen förvånande, men det kan bara bli bättre.
Managern Özcan Melkemichel är onekligen aktiv sett till att tränaren Valeri Bondarenko är den som ska ha ansvaret, och i dagsläget riskerar väl inte duon sparken, åtminstone inte riktigt än.
Även om klubben måste börja ta poäng ganska snart för att få upp hoppet, och AIK på måndag är inga givna pinnar.
***
Har tappat räkningen på antalet klubbar i de stora ligorna som bytt tränare under säsongen, men det är många och att Palermo, Wolfsburg och Stuttgart redan hunnit byta flera gånger säger något om den ständigt ökande bristen på tålamod och jakten på resultat.
Därför är det inte bara kris i IFK Göteborg utan även i Elfsborg och Halmstad BK trots att det bara gått fyra omgångar.
Givetvis är det så att storshoppande Elfsborg får leva med att man ska prestera från start, särskilt sett till att Magnus Haglunds lagbygge floppade under fjolåret. Däremot hade jag aldrig räknat bort Borås-laget även om man skulle förlora mot Malmö FF på söndag. Glöm inte att MFF ska byta tränare, kan mista spelare och ska ut i Europa.
Man inser även att Josep Clotet Ruiz är en man som lever under tryck när han börjar skylla på konstgräset. Det fick även MFF spela på i fjol och då klagade han inte. Men HBK:s spanska satsning har inte råd att misslyckas sett till 17 miljoner back under 2010 och där åtta av tio intjänade kronor går till löner, och då har det inte varit någon het fotboll som de välbetalda i Halmstad bjudit på.
Jonas Olsson stannar som Blåvitt-tränare. Han skulle fundera över natten efter fjärde raka förlusten, denna gång mot AIK, och kom fram till att han är en ”fighter”. Hur länge han blir kvar? Ja, det vet ingen och det är klart att IFK-tränaren bara genom att uttrycka ett eget tvivel bidrar till ifrågasättandet kring sin framtid.
Inte väntar heller några lätta matcher, först match på måndag mot ett pånyttfött Kalmar FF, som var den stora rivalen för ett par år sedan, och därefter ska man på en resa till Swedbank Stadion och ställas mot Malmö FF.
Ja, det återstår att se om Olsson är med hela vägen, för en gång skull passar klyschan: ”vi tar en match i taget.”
IFK Göteborgs ordförande Kent Olsson gör en grej av att man inte ens diskuterat att sparka Jonas Olsson. Om det är sant, och tillåt mig tvivla, så vore det tjänstefel. För givetvis måste man ifrågasätta allt kring ledningen av Sveriges största klubb som floppade 2010 och har inlett 2011 ännu svagare.
För trots allt kickade man Stefan Rehn till sidan förra sommaren, och det kan man ju knappast ha gjort utan att man vägt för- och nackdelar under lång tid. Dessutom har IFK Göteborg redan signalerat hur nöjd man är med Jonas Olsson sett till att vi är inne i slutet av april och man har inte förlängt kontraktet.
Dessutom har jag följt processerna på nära håll när Mats Jingblad, Reine Almqvist och Stefan Lundin packade ihop, och klev av. Så var åtminstone den officiella bilden, men det är klart att det fanns påtryckningar och uteblivet stöd och en massa annat som fick de tränarna att bara lämna, fast klubben slapp säga att man sparkade någon.
Inget snack om att Jonas Olsson – ihop med Stefan Rehn - levererade de första åren i IFK med SM-guld och cupguld men nu måste man kolla i backspegeln och inse att tränaren kom till ett ganska dukat bord, precis som sportchefen Håkan Mild gjorde vintern 2005-06.
För de flesta av SM-vinnarna 2007 fanns redan på Kamratgården när Mild tog över och efter en säsong kickade Arne Erlandsen och tog in tränarduon Olsson och Rehn.
Efter den guldsäsongen har IFK ömsat skinn och ett helt batteri spelare har försvunnit efter Marcus Berg, som ju drog redan under guldsäsongen och in kom Tobias Hysén, men annars har ersättarna för bland andra Alexandersson, ”Ölme” Johansson, Wallerstedt, Wernbloom, Bjärsmyr, G Svensson och målvakterna Bengt Andersson och Kim Christensen har varit för svaga.
Frågan är helt enkelt om klubbledningen gjort sitt jobb? Inte så att Jonas Olsson övertygar som tränare direkt, osäkerheten visar sig i de många skiftena i de senaste förlustmatcherna, men IFK-truppen framstår i dag som för enkelriktad, utan riktig spets och helt utan självförtroende.
Även om truppen är bättre än prestationen hittills är det inget guldmanskap.
Något som tränaren givetvis har ansvar för, men där ett än större ansvar faller på Håkan Mild och styrelsen. Vad ska klubben göra? Ja, börja om på något sätt och jobba igenom alla delar, från ledning, organisation ner till spelidé och vision. Helt enkelt ta reda på hur man på sikt vill utveckla klubben och i vilken riktning.
Har Jonas Olsson fortfarande förtroende från ledningen att göra även det jobbet ska man givetvis fortsätta stötta honom och förlänga kontraktet, annars är det dags att fundera på något annat och då är det dags att ifrågasätta även andra i klubben.
Och det senare kan vara rätt så jobbigt.
***
Simon Thern gjorde ett nytt inhopp och han blir något stort.
***
Har inte sett så många engelska rensningar som på Olympia sedan någon Tipsextra-match på 1970-talet. Och det från Syrianska.
***
Visst trodde jag på Andreas Alm som AIK-tränare men den förvandling som klubben gått igenom är osannolik. Okej för att han lever högt på ”the Banguras” och Ivan Turina, så har han visat känsla genom att satsa på Milosevic och Backman. Sedan finns en helt annan trygghet i det hårt jobbande laget.
Att som ”Nisse” Johansson börja jämföra med guldåret 2009 känns dock som för tidigt. Vänta 15 omgångar till.