Varje år i mars och april ser vi hockey-Sverige skörda sådden, där både Elitseriens slutspel och kriget i hockeyns kvalsvenska dominerar medialt och publikt.
Onekligen imponerande av andraligan.
Inte heller är det så att hockey- allsvenskan är något dött objekt som bara lever upp på våren.
Hockeyn har genom att serierna jobbar mer separat fått två starka identiteter, och även om man i viss mån konkurrerar om sponsorernas och tv-bolagens gunst framstår det som att ett plus ett innebär betydligt mer än två.
Naturligtvis är det inte okomplicerat, men ibland måste man vara fri att staka ut sin egen väg.
Befinner mig i England och ser hur Championship på ett liknande sätt kämpar i skuggan av Premier League och att man emellanåt har blivit ett alternativ. Visst, alla klubbar vill upp i pengabadet i högstaligan men är samtidigt ett alternativ till Manchester United.
Och där knappheten tvingar klubbarna till att jobba på andra sätt – och det är en av de ligor som drar mest publik i Europa.
Gemensamt för både Championship och Hockeyallsvenskan är naturligtvis många klassiska klubbar. Utan Leksand, Leeds, West Ham och nästa säsongs Djurgården så hade givetvis inte en andraliga varit het.
De är en viktig ingrediens, men tar inte bort värdet av en översyn av superettan.
I en tid när Svensk Elitfotboll (SEF) fått både en ny ordförande i Lars-Christer Olsson och en ny vd i Mats Enquist är det upplagt för att syna vad man kan göra för både allsvenskan – och för superettan.
Dela på SEF är mitt förslag, för klubbarna i allsvenskan har en helt annan agenda än klubbarna i andraligan.
Ett tydligare uppdelat SEF hade inneburit enklare uppdrag för de som styr respektive liga och vilken vision som gäller och vilka mål och medel som gäller.
I dagsläget är andraligan en bronskloss för allsvenskan, och vice versa.
När Trelleborg på Långfredagen tog emot Ängelholms FF för starten av en 240 matcher lång serie i fotbollens andraliga så är det enkla riktlinjer: två lag kliver upp direkt, ett får kvala mot ett allsvenskt lag och fyra lag kan hamna snett i botten av tabellen, så är det så att sju av 16 platser gäller något.
Inte sällan är mittfältet i tabellen avhängt ganska tidigt, och det finns inget att slåss om. Kanske är det dags för att göra om superettan på något sätt för att hetta till det mer? Utöka antalet platser som ger kval och ordna en serie? Kvalserie även neråt för att lyfta in ettans lag?
Allt för att få in fler inblandade klubbar i matcher som är avgörande?
Sportsligt är det naturligtvis tufft att den svenska elitfotbollen innehåller 32 klubbar varav 16 i allsvenskan och 16 i superettan.
Vilket är en fråga för hela SEF och där man kan misstänka att en del av toppklubbarna vill minska bägge serierna. Vilket också hade fått in fler avgörande matcher.
Oavsett hur man gör så är det rätt uppenbart att superettan måste försöka kliva fram ännu mer, och bli än tydligare.
För sedan serien tillkom 2000 så har det varit många klassiska klubbar på genomfart och även om de lyser upp så behöver serien ta ett kliv till – och det räcker att se på hockeyallsvenskan för att inse att det är möjligt.
***
Att tippa superettan är i det närmaste svårare än allsvenskan. Oerhört stora omsättningar av spelare för många klubbar och sett till att det är en så lång serie för resurssvaga aktörer så handlar det om att undvika skador och få in flytet.
Naturligtvis är Trelleborgs FF och Halmstads BK topptippade sett till att de kommer från allsvenskan och har behållit en hel del kvalitet i trupperna, men frågan är om Alf Westerberg mäktar med det jobbet? Känns som en budgetlösning när Tom Prahl hoppade av.
HBK är än mer osäkert, för även om Jens Gustafsson kom in under säsongen så är det ett nytt lag.
Tänk också på att mindre än vart fjärde lag som åker ur studsar upp direkt till allsvenskan, så det är inte så lätt att ställa om till en ny verklighet.
Öster är min outsider att ta hem serien. Roar Hansen har sakta men säkert byggt ett starkt lag och man har kvaliteter nog för att vinna, där man både släpper fram talanger och har erfarenhet. Okej för att Freddy Borg försvunnit men om Kevin Amuneke hittar rätt så är det en värdig ersättare.
En annan outsider är Brommapojkarna som laddat på med Niklas Westberg i mål, kryllar av talanger som är redo att ta klivet och man spelar helt utan press och förväntningar. Den fotboll man presterar som bäst är en fotboll som tar laget till toppstriden.
Hammarby är ett osäkert kort under Gregg Berhalter och i stora stycken en ny trupp. Man har en allsvensk uppbackning på läktaren, men det blir en belastning om inte resultaten kommer ganska snabbt – och det är frågan om jänkarens hårda stil funkar.
Ängelholm imponerade under fjolåret och Joakim Persson kommer garanterat se till att laget som har en stark stomme är med hela vägen även i år. Tror dock att Sebastian Andersson kommer att vara mer saknad än Persson vill medge, men det går inte att utesluta en ny toppkamp.
Henrik Larsson överraskade positivt med Landskrona under sitt första tränarår och negativt under det andra där skador och en för dålig förstamålvakt nästan gav kvalspel. Försäsongen har lovat något helt annat och Larsson o Co lär smyga med i toppen.
Jönköping har överraskande fått behålla Branimir Hrgota och kan Kalle Svensson bara få ordning på sitt pyske, sitt spel och sedan Södras försvar så kan Mats Grens klubb haka på övre halvans krig. Precis som i de flesta superettanklubbar är det mer frågetecken än utropstecken i Södra, och endast spel kan ge svar på frågetecknen.
I botten får Varberg, Falkenberg, Värnamo, Umeå slåss för att få chansen att överleva. Frågan är hur Degerfors klarar sitt manfall? Ljungskile och Assyriska är för bra för bottenskrafset om inte skadorna stör men kommer inte vara med och kriga om att gå upp.