Ett djupt andetag tas. Tårar i ögonen. Dele, som han vill kallas, utan efternamnet Alli som påminner för mycket om pappan, berättar. Vid sex års ålder blev han utsatt för sexuella övergrepp av sin mammas vän. Han började röka när han var sju år gammal. Han skickades till hemlandet Nigeria där han skulle lära sig disciplin och kom sen tillbaka till det destruktiva hemmet i England. Vid åtta års ålder så gömde han droger under sin fotboll i gympapåsen och hjälpte de kriminella i området att langa. ”Ingen kommer kolla ett barn på väg till fotbollsplanen”, sa de äldre ungdomarna som utnyttjade den före detta Tottenhammittfältaren. Vid elva års ålder så hängdes han från en bro av en äldre man från närområdet. Något år senare adopterades han av familjen som skulle ge honom chansen att hitta en framtid som var annorlunda.
I intervjun med Gary Neville öppnar den engelska mittfältaren upp om många ämnen som hittills inte berörts i samtalet om honom. Många har dömt ut mittfältaren genom åren, klippet med Mourinho från dokumentären om Tottenham dyker upp titt som tätt på sociala medier. Mourinho kallar sin spelare för lat och menar att han inte vill att Dele ska ångra sig i framtiden. Någon vecka senare ber Mourinho om ursäkt för att ha kallat sin spelare lat, något som inte syns i dokumentären och något som Dele berättar om till Gary Neville.
Det nästan 40 minuter långa samtalet tar oss igenom en verklighet där vi får insyn i mental ohälsa, beroendeframkallande piller och trauman som sätter sina spår hela livet. Väldigt ofta diskuteras ”bortslösade talanger”. Dele var säkerligen ett par månader från att hamna på en topplista tillsammans med Adriano, Cassano och Balotelli. Talangfulla spelare, som hade kunnat få en mer framstående karriär om de hade varit mentala monster och överkommit sina trauman. Slarvigt påpekas det ofta att dessa ’borde’ ha gjort bättre ifrån sig. Något de har gemensamt? Alla är vid liv, alla har det gott ställt ekonomiskt och kan ta hand om sig själva, sina familjer och söka hjälp för sina problem. Hade de nämnda spelarna kunnat vinna fler titlar, spelat i större klubbar och haft längre karriärer? Absolut. Hade det också kunnat vara hundra gånger värre? Absolut.
Diskussionen om de bortslösade talangerna har pausats och istället så har vi nu fått en rå och äkta insyn i en människas livsöde. Vi pratar inte längre om den late och arrogante Dele, utan fokus har förflyttats till det viktiga när det kommer till mittfältaren och många andra runtom i världen som är precis som honom. Vad gör trauma, övergrepp och destruktiva hemmiljöer med unga människor? Vilka spår sätter det på livet? Hur kan fotbollen hjälpa till?
För mig är fotbollens roll tydlig och viktig i sammanhanget. Fotbollen är en väg ut från destruktiva miljöer. Där många pekar finger på spelare och kallar de bortslösade talanger, så finns det ett större perspektiv. Vart hade människor som Dele, Adriano och Cassano befunnit sig om det inte varit för fotbollen? Döda i ett dike? Bortglömda? Bakom galler? Ödena är många för den som växer upp i en tuff miljö och att du själv och din familj är ekonomiskt oberoende är få förunnat. Något som gäller alla namnen jag tidigare nämnde. Det ska såklart tydliggöras att du inte behöver bli mångmiljonär på fotboll för att det ska synas en effekt. Fotbollen har en samhällsviktig funktion som bidrar med förebilder, gruppdynamik och integration. Sporten är förhållandevis billig jämfört med andra materialsporter och allt som behövs är oftast en boll och en plan. I ett Sverige, där gängen intensivt rekryterar ungdomar, är det viktigt fotbollen öppnar sina dörrar och erbjuder en annan väg.
Att diskutera bortslösad talang är fel, men jag har hellre ytterligare ett namn på listan över framgångsrika fotbollsspelare som ”kunde blivit bättre” med Dele, Adriano och Cassano än ytterligare en siffra i statistiken om unga män vars liv avslutats alldeles för tidigt.