I januari i år tog Elena Sadiku över Celtics damlag. Därefter har hon, tillsammans med laget, skördat flera framgångar. För första gången någonsin är Celtics damlag i ett gruppspel i Champions League.
Där har det skotska laget hamnat i lite av en mardrömsgrupp tillsammans med Chelsea, Real Madrid och Twente. Premiären spelades mot de sistnämnda och i den matchen blev Sadiku historisk som den yngsta tränaren någonsin i Champions League. Både på herr- och damsidan.
- Ska jag vara ärlig så tänker jag inte så mycket på det för att det är ju ny match hela tiden. När folk pratar om det och man landar i att man åstadkommit någonting så är det såklart att man blir stolt och glad, men framför allt blir jag mest glad för oss som lag, säger 30-åringen till Fotbollskanalen.
Men hur kommer det sig Sadiku blev världens yngsta fotbollstränare i Champions League? För åtta år sedan skulle ju hon bli bäst i världen. Så blev det inte. I stället började hon hata fotbollen, innan hon kunde älska den igen - men i en helt ny tappning.
***
Efter en spelarkarriär som inleddes i LdB FC Malmö 2010 och som tog en väg via Kristianstad och Eskilstuna United tvingades Sadiku att avsluta karriären efter en säsong i Hammarby. Året var 2017 och flera komplicerade knäskador gjorde att det till slut inte gick längre. Plötsligt låg skorna på hyllan och mörkret var totalt.
- Det var drömmar som krossades när man inte längre kunde göra det man älskade. Den tyngden var så jobbig. Sedan jag var liten hade folk frågat mig "hur går fotbollen?", i stället för att fråga hur jag mår. Någonstans byggdes väl en bild av att jag bara var fotbollsspelare.
- Jag tror att det var det som var orsaken till att det blev så himla mörkt. Jag fick en stor identitetskris, jag visste inte vem jag var, vad jag skulle göra. Jag tyckte inte livet var kul längre för att jag fick en så stor känsla av att allt var kört.
Därefter följde några månader av förvirring. Var hade den stora kärleken till fotbollen tagit vägen?
- Jag ville bli en av de bästa i världen. När det togs ifrån mig började jag ifrågasätta fotbollen, jag hatade fotboll och mådde inte så bra kring fotbollen.
Någon tränardröm fanns aldrig. Därför dröjde det ett bra tag innan bilden började klarna för den då 23-åriga Elena Sadiku.
- Jag mådde väldigt dåligt när jag tänkte på hur bra jag hade kunnat bli. Men plötsligt fick den frågan mig att i stället brinna för att vilja hjälpa andra spelare att bli bra i stället. Och någonstans där fick jag en ny passion, som fotbollstränare. Jag ville stötta spelare för att hjälpa de nå sin fulla potential.
***
Tränarkarriären började med att Sadiku var med och startade upp Hammarbys flickakademi. När hon ser tillbaka på det gör hon det både med stolthet och med en del jobbiga känslor. Akademilaget tränade nämligen efter damlaget - och känslan av spelarkarriären som hon blivit fråntagen gjorde sig ständigt påmind.
Sadiku tog sitt pick och pack och åkte med Kim Björkegren till Kina. Där fick hon sin första heltidsanställning som tränare, och ett stort ansvar över Peking Jingtans damlag.
- Det var helt fantastiskt. Bort från damallsvenskan, familj och vänner och försöka pussla ihop huvudet, komma på vad jag ville göra.
Men ett år fick räcka. Sedan längtade hon tillbaka hem till Sverige och till familjen i Skåne. Hon tog en roll i FC Rosengård som visade sig betyda mycket för den egna karriären.
- Jag kände Erling, Sjögran och Jonas Eidevall som är en fantastisk fotbollstränare. Så jag fick lära mig väldigt mycket av honom. Det var en trygghet i att jag visste vad Rosengård stod för, så det var ett bra steg.
Det blev 2 år i Rosengård, därefter bar det av till Danmark där Sadiku gjorde tio månader i Fortuna. Sedan vände tillbaka hem till Sverige igen för att bli huvudtränare i Eskilstuna United, ett uppdrag som blev någonting helt annat än vad hon hade förväntat sig.
- Det var nog det närmsta jag kommit utmattning. Det var så många som fick gå. Vi hade inte råd att betala för en fysioterapeut på bortamatcher. Jag var huvudtränare tillsammans med Fredrik (Bernhardsson) som fick ta mer sportchefsansvar. Det var kaos. I en av de sista matcherna var jag tvungen att massera Emma Östlunds knä i halvtid samtidigt som jag pratade taktik. Det var orimligt.
Eskilstuna riskerade tvångsnedflyttning till elitettan efter säsongen 2022, på grund av att klubben inte klarade elitlicensen. En degradering som senare blev verklighet, men då hade Sadiku redan lämnat.
2023 skrev hon på för Everton och knappt ett år senare, i januari 2024, stod det klart att 30-åringen skulle ta över Celtics damlag.
Var det självklart att tacka ja till Celtic?
- Kanske inte först. Men jag kände redan efter första intervjun att det kunde bli bra, säger hon.
Den skotska proffsfotbollen på damsidan är ung och högstaligan är fortfarande ganska ojämn, berättar Sadiku. Celtic ligger på en femteplats i tabellen efter sju segrar, två kryss och en förlust.
Man åkte på stryk både mot Twente och Real Madrid i Champions League och med ett lag som precis invigt den stora Europascenen har en av Sadikus främsta uppgifter varit att bygga en professionell miljö i och kring laget.
- Jag har försökt ändra mycket. Hur vi agerar, hur proffsiga vi är, mentalitet. Helt enkelt bygga rätt kultur och miljö. Jag tycker att Celtic överlag har väldigt bra förutsättningar. Vi äter frukost och lunch varje dag och jag har en ganska stor ledarstab. I dagsläget två assisterande, analytiker, lagledare, kitman, fysio och fystränare.
Hur är du som tränare?
- Jag skulle säga att jag är en ganska krävande tränare som kräver att alla spelare ska försöka ge sitt yttersta varje träning. Jag vill ha spelare som är passionerade och villiga att jobba hårt och som inte är rädda för att göra misstag. Spelare som är orädda. För mig är det viktigt att sträva efter att vara den bästa versionen av sig själv, varje dag.
Sadiku tror att hennes bakgrund kan ha präglat hur hon är i sin tränarroll.
- Jag har lärt mig mycket av det. Att jag som tränare har en stor betydelse i att bekräfta spelarna som människor först, för det är ändå det de är. De är tjejer som spelar fotboll, inte bara fotbollsspelare.
- Mina styrkor är att jag kommer väldigt bra överens med mina spelare. Det handlar inte om att jag är snäll utan snarare om att jag ser människan bakom spelaren och är väldigt direkt i min kommunikation. Jag försöker lära känna dem som människor, se dem och involvera dem.
Trots att relationen till fotbollen var komplicerad en tid efter att Sadiku avslutade sin spelarkarriär så råder det inga tvivel om att kärleken till fotbollen har bestått.
- Fotboll har jag alltid älskat. Kärleken till fotbollen har varit så stor hela mitt liv. Jag spenderade timme efter timme ute på gården. Min mamma var tvungen att öppna fönstret och skrika att jag skulle komma in och äta och efter maten gick jag ut igen. Jag tror inte att det är många som har älskat fotboll så mycket som jag har älskat fotboll - och fortfarande älskar.
- Det är känslan av att vara en del av någonting, jobba tillsammans mot ett och samma mål. Det har jag uppskattat väldigt mycket med fotbollen, att man aldrig är ensam.