LÄS MER: Kojic på jakt efter ny klubb: "Hoppas vara i matchform efter EM-uppehållet"
Adnan Kojic, 25, fick tidigare i år ett tungt besked. Högerbacken, som lämnade AFC Eskilstuna i december i fjol, hade siktet inställt på spel i allsvenskan, men fick plötsligt tänka om. Sätta livet på paus. Kojic kände i vintras att något var fel, och har sedan dess varit borta från fotbollsplanen.
Efter veckor med ovisshet och behandlingar väljer han nu att gå ut och berätta om vad han har varit med om och varför han inte synts till i svensk elitfotboll, som han varit en del av i många år med spel i Halmstads BK och AFC Eskilstuna. Han vill hjälpa andra med sina erfarenheter.
Kojic berättar att han i vintras fick besked om att han drabbats av testikelcancer.
- Jag kände först att min ena testikel var hård och öm. I början tänkte jag: "Skit samma, det går över". Efter två veckor kände jag att det var likadant och började göra mer ont. Då läste min fru på och såg att det kunde vara testikelcancer. Jag åkte in till en vårdcentral dagen efter och skickades sedan vidare till akuten. Jag förstod då ganska direkt att det var det, säger han till Fotbollskanalen.
Kojic visste vid den tidpunkten inte så mycket om sjukdomen. Han blev chockad av beskedet och visste inte vad han skulle ställas inför framöver. Hur illa är det? Går det att bota?
- När jag såg hans ansiktsuttryck och han berättade vad det var höll jag nästan på att svimma. Jag kände att blodet flög upp i huvudet, och jag vet ju vad man förknippar ordet cancer med. Jag tänkte: "Shit, ska det verkligen hända mig?"
Men när han sedan kom hem blev han lugnare.
Testikelcancer är en form av cancer som är vanligast bland unga män, men med god prognos, då fler än 95 procent botas för gott. På 1950-talet var testikelcancer en allvarlig cancersjukdom och bara tio procent av de som drabbades överlevde i fem år efter diagnos, men i dag är läget annorlunda.
- Jag läste varje kväll om olika undersökningar och allt möjligt. Då förstod jag att det är en sjukdom som man botar, vilket gjorde mig lugnare. Alla undersökningar visade också att vi hade upptäckt det relativt snabbt. I början var det mycket stress och ångest, men när jag hade läst på om det, så blev jag lugnare, säger han.
Kojic fick sedan genomgå en operation, och därefter tvingades han vänta i sex-sju veckor på att få veta om cancern hade spridit sig. Till slut kom ett glädjebesked om att han klarat sig från det.
- Jag väntade på besked, men samtidigt hade jag ändå lite hopp. Jag fick blodsvar varje vecka och det visade på att tumörmarkörerna sjönk, som de skulle göra. Då hade jag hopp om att det skulle vara ett bra besked, men det var jobbigt att vänta utan att veta, säger han och fortsätter:
- Jag tänkte först att det kanske hade spridit sig lite, och då hade det ändå varit en ganska bra prognos, men det hade inte spridit sig alls och då var det verkligen ren lycka.
Men i och med det var behandlingen inte över. 25-åringen valde sedan att genomföra en cellgiftsbehandling för att minimera risken för att sjukdomen kommer tillbaka i framtiden.
- Jag avslutade den behandlingen för två-tre veckors sedan, och efter det kände jag mig stark direkt. Jag kände att jag kunde släppa det snabbt och nu känns det som att det är över, även om jag ska gå på återkontroller var tredje månad. Jag har kommit igång lite med träning och sådana grejer, så det känns bra, säger han.
Hur var cellgiftsbehandling?
- Det var jobbigt och ganska intensivt. Jag fick cellgifter i sju timmar fem dagar i rad. Det var ganska tufft. Det var jobbigt att ligga där med slangen, samtidigt som det sprutades in gifter. Jag hade tur med att jag fick bra tabletter mot illamående, så jag mådde i varje fall inte så dåligt under den perioden, vilket var skönt. Den första veckan efteråt var jag trött och seg, men sedan släppte det.
Kojic fick samtidigt gott om stöd under hela perioden med sjukdomen. Han berättar att han inte ville gå ut med det brett, men att han ville dela med sig av det till sin familj. 25-åringen menar att stödet från familjen är det som har betytt mest för honom.
- Det är det jag har uppskattat mest. Jag valde att berätta det för min fru och de närmaste i min familj. Det är jätteskönt att ha folk att prata med, som verkligen stöttar och bryr sig om en, säger han.
Kojic hörde även av sig till ishockeyspelaren Kristian Näkyvä, till vardags i Örebro Hockey, som i fjol drabbades av just testikelcancer. Näkyvä berättade i sin tur för Kojic om sina erfarenheter av sjukdomen, vilket var till hjälp för högerbacken.
- Jag ville även hitta någon som har varit med om samma sak med att ha fått det här beskedet och som har gått igenom behandlingarna. Efter ett tag hittade jag Näkyvä, som hade fått en liknande diagnos. Jag kunde då fråga honom hur det var med operationen, behandlingen och allt sådant, säger han och fortsätter:
- Det var väldigt uppskattat och främst väldigt lugnande. Jag kände igen mig i hur det var för honom. Det var lite liknande för mig också. Jag kände igen allt som han berättade och han tog sig verkligen tid att skriva ner hur det var för honom, vilka resultat han fick och vilka steg han gick igenom. Det underlättade väldigt mycket för mig.
Kojic vill även framöver hjälpa andra som hamnar i samma situation. Han vet att det betydde mycket för honom, och delar gärna med sig av sina erfarenheter av sjukdomen.
- Det är därför jag vill att det här ska komma ut, så att andra som får den här typen av diagnos också kollar upp sig regelbundet. De får väldigt gärna höra av sig till mig om de vill det. Jag vill gärna stötta dem och hjälpa till på det sättet som jag kan, säger han.
Nu mår Kojic äntligen bra igen, den tunga perioden är över. Han har börjat träna, är redo att hitta en ny klubb och hoppas på att spela matcher igen efter EM-uppehållet.
Kojic är redo att börja leva igen.
- Det känns jävligt bra. Även om jag visste att de förmodligen skulle klara av att bota det, så är det en jobbig grej. Man måste gå igenom mycket, vänta på svar och göra alla behandlingar. Nu är det jävligt skönt att det är färdigt. När jag fick beskedet glömde jag fotbollen helt och hållet. Jag hade kontakt med vissa klubbar, men jag sa upp allting. Det var inte det viktigaste då, men nu känns det som jag kan ta tag i livet igen och komma tillbaka till mina rutiner. Jag har saknat fotbollen väldigt mycket.