Om hjärtmuskeln blir inflammerad kan ditt hjärta få allt svårare att pumpa ut blod i kroppen. Risken finns att vätska samlas i lungorna och i det som omsluter hjärtat, hjärtsäcken. Det kan leda till ytterligare inflammation. I vanliga fall läker sjukdomen utan vård, men kan ibland bli allvarlig och behöva behandling.
För Oscar Pettersson, spelare i Stockholmslaget Akropolis, innebar hjärtmuskelinflammationen en fyra nätter lång sjukhusvistelse och månader av rehabilitering. Själv beskriver han tiden utanför fotbollsplanen som den kanske tuffaste i hans liv. Ändå insåg han allvaret sent.
- Det hade känts bra, jag hade bara varit lite trött under veckan. Mot kvällen på fredagen började jag känna mig väldigt trött, onaturligt trött. Jag var inte bara lite seg, jag hade ingen ork alls. Under natten fick jag ganska hög feber, men så långt var inget jättekonstigt, berättar han för Fotbollskanalen.
Det han refererar till utspelar sig i maj. Det är då bara dagar tills Akropolis ska spela superettanfotboll mot Göteborgsgänget Örgryte på Grimsta IP.
- Vi diskuterade hemma i familjen och med lagets tränare och fysio (fysioterapeut). Dum som jag är ansåg jag att det bara var att köra på, men vi kom överens om att jag såklart inte skulle spela någon match. Jag var väl själv lite dum, men från alla andra håll var det givet. “Vad håller du på med?” undrade de.
Han fortsätter:
- På matchdagen blev allt värre. Jag minns hur jag satt vid matbordet och bara skakade. Ren frossa. Febern bara ökade och jag frågade mig själv: “Vad är det som händer?” Jag gick och la mig, och väcktes av att mamma knackade mig på axeln. Hon hade ringt in till 1177 och där sa de att vi borde åka in. “Det är lite feber, ta det lugnt”, sa jag. Men vi åkte in för att ta några tester och de visade att jag hade för höga värden av Troponin, ett protein.
Väl på S:t Görans sjukhus i Stockholm bestämdes det att han skulle bli kvar över natten. Medan Oscar ligger på en sjukbädd dras han in på hjärtavdelningen och allt har gått så fort att han inte riktigt förstår vad som händer. Dagen därpå visar sedan tester från EKG och ultraljud bra resultat. På sjukhuset stannar han dock, och värdena stiger.
- Jag minns morgonen som om den var i går. Jag låg och kollade omkring mig och väntade på att beskedet som lämnades varje morgon från läkarna skulle komma. Det var då de för första gången berättade vad det kunde handla om. Du såg på deras ansiktsuttryck att det var allvar. Och när jag bodde i det där rummet med fyra stycken hann alla försvinna, men jag blev kvar. Det var en av de tyngsta perioderna i mitt liv.
Efter en magnetröntgen blev det senare bekräftat att det rörde sig om en inflammation i hjärtmuskeln. På kort tid hade hans tillvaro vänts upp och ner.
- Du läser om det någonstans, men du tänker samtidigt att en sådan sak inte kan hända dig själv. Och det är inte så att vi har haft stora problem med det här i familjen, och det är väldigt ovanligt generellt. Över en dag förändrades allting. Det är klart att det var en chock.
Sakta började hans värden peka åt rätt håll och han fick åka hem. För att undvika att inflammationen skulle förvärras var däremot hans puls tvungen att ligga på vilonivå den första månaden. Medan han tvingades vara stillasittande hemma i föräldrarnas hus i Spånga hopade sig tankarna. Under den första tiden fanns det ändå ingen lust att göra något, berättar han. Men i takt med att de goda nyheterna från de kontinuerliga testerna blev fler, började han hitta på saker för att “runda de egna tankarna”.
- Jag försökte vara så mycket som möjligt med mina kompisar. Förut har du varit uppe i varv hela tiden, nu handlade det om att ta det lugnt. Det blev en mer vanlig sommar där du åker till landstället och badar, gör sådana saker. Det blev en del golf. Jag hittade grejer att göra för att runda de egna tankarna.
När det varit tungt, hur viktig har stöttningen från familjen varit?
- Jag har noll press hemifrån. Oavsett vad jag gör stöttar familjen mig, det är en jävla trygghet. Den stöttningen har varit otroligt viktig.
Bortom de allra närmaste har en annan trygg punkt i tillvaron varit Jesper Karlström. Mittfältaren, som i dag tillhör polska Lech Poznan, var lagkamrat med Oscar Pettersson under en period i allsvenska Djurgården.
- Han var viktig när jag kom till Djurgården, redan innan jag började spela tog han hand om mig. Jag hade en lite tyngre period där och då var han en av de första som kom fram och frågade hur jag mådde. Han brydde sig på riktigt. Även om vi gått lite olika vägar, hörs vi av rätt ofta. Han betyder mycket när det kommer till den mentala biten.
Kontakten med Karlström var omedelbar när hjärtproblemen uppdagades.
- Han var en av de första som jag ringde och pratade med. Han var tidig med att säga att det skulle ordna sig och att det var viktigt att njuta av livet. Men han säger inte bara ord som du vill höra, utan också sanningar. Det är jätteskönt. Han är den första som jag kommer att tänka på nu när vi pratar, även om det såklart finns flera andra också.
Den där allra första tiden efter sjukdomsbeskedet var prognosen att han skulle vara fullt återställd efter sex månader. Han blev frisk betydligt snabbare än så. Efter några mindre bakslag gjorde han tävlingscomeback i Akropolis i samband med ett inhopp mot Jönköpings Södra i slutet på september.
- Det är en bonus att få spela fotboll den här säsongen. I den sits vi är med Akropolis, att vi ligger precis vid strecket, försöker jag göra allt jag kan för att hjälpa laget att stanna kvar i superettan. Jag lägger de personliga målen åt sidan, men kan förhoppningsvis bidra med mål och assist. Det är vad vi behöver nu.
Berätta om känslorna att få komma tillbaka till fotbollen.
- Det är en sådan glädje, det går inte att förklara. Det är en glädje som du nästan glömt bort, för när det blir vardag med matcher och träningar tänker du inte på att du älskar det du gör. Är du borta ett tag för att sedan komma tillbaka så får du den glädjande känslan igen.
När du gjorde comeback, infann sig en känsla av befrielse?
- Hela livet har jag spelat fotboll och där känner jag mig trygg, så det var en känsla av befrielse. När du kommer tillbaka på planen försvinner alla problem och jobbiga tankar. Det är bara det i stunden som är viktigt.
Och flåset?
- Jag ska inte ljuga, det är inte som förut. Men jag har inte blivit en helt annan, det saknas lite tajming och matchtempo. Samtidigt tar det inte så lång tid att nå upp i rätt form, det är mest detaljer.
Om han som spelare i princip är densamma, avslutar han med att berätta att människan Oscar Pettersson har förändrats. Något annat hade varit konstigt, menar han.
- Jag ser saker lite annorlunda och värderar saker på andra sätt. Det vore sjukt om jag var exakt samma människa som jag var innan det här. Nu finns det andra tankar om vad som är viktigt.