Modigt Djurgården bäst i första halvlek
Djurgårdens tränare Özcan Melkemichel pratade om mod inför finalen, och mod hade Djurgården. Laget inledde starkt och med en hög intensitet i sitt spel. Man skapade ett tryck framåt och flera chanser. I 17:e minuten tryckte Jacob Une Larsson in 1-0 på en hörna och målet kom fullt logiskt. Men efter ungefär en halvtimmes spel började MFF plötsligt komma in först i och vinna duellerna. Då blev matchbilden mer jämn och Carlos Strandberg var ytterst nära att peta in 1-1 på en retur efter skott från Markus Rosenberg. Överlag var dock den första halvleken Djurgårdens, utan tvekan.
Blev till slut en överkörning
Direkt i inledningen av den andra halvleken satte Djurgården 2-0 och då kändes mycket avgjort. Malmö skapade någonstans ett tryck mot Djurgården efter det, vilket är fullt naturligt, men man fick knappt inte ut någonting av det. Var fanns energin som behövdes? Var fanns spelarna som ska kliva fram i de här lägena? Jag kan inte peka ut en MFF-spelare som imponerade och Djurgården vann oerhört välförtjänt. 3-0 kom i den 81:a minuten och till slut blev det en överkörning.
Otroligt hur viktig Mrabti är för Djurgården
En lårskada har hållit Kerim Mrabti borta från spel den senaste tiden, då Djurgården gått dåligt. I cupfinalen gjorde han comeback från start och direkt gick det att se hur viktig han är för de blårandigas spel. Mrabtis löpkapacitet och kraftfullhet i själva löpningarna håller hög allsvensk nivå och han är så klart en nyckelspelare offensivt - men också defensivt. Djurgårdens presspel börjar någonstans med Mrabti och där är hans betydelse enorm. Hans outtröttliga sätt att springa på måste täcka enorma ytor och ge motståndet rejält med färre alternativ. Totalt sett var Mrabti en av planens absolut bästa i den här finalen, som han gjorde ett mål i, och han fick stående ovationer när han byttes ut efter 69 minuter.
MFF skakat just nu
En hel del MFF-supportrar skrek på Magnus Pehrssons avgång efter 3-0-målet (lät inte som att det var unisont) och det råder ingen tvekan om att de himmelsblå är skakat just nu. De har sagt att de ska vinna allt, men den drömmen har redan gått i kras och insatsen de bjuder på i den här finalen är förvånande svag. Något måste ju uppenbarligen göras i MFF. Vad? Oerhört svårt att peka ut, men sportchefen Daniel Andersson och tränaren Magnus Pehrsson har att fundera på. För det hade varit en sak om de presterat bra och hackat resultatmässigt, men det faktum att det såg så blekt ut på Tele2 Arena måste oroa.
Vilken inramning - men trist med kaoset
Svenska cupen har långt ifrån alltid varit en prestigefull turnering och för några år sedan hade man bara kunnat glömma ett liknande intresse som det som råder nu. Och vilken final vi bjöds på. Bortsett från några trista knallskott var inramningen otroligt mäktig (i 89 minuter). Båda lagens supportrar var på sitt mest taggade humör och trycket inne på Tele2 Arena var nog det bästa jag upplevt hittills i år. En inramning och atmosfär värdig en svensk cupfinal, men så kom vi då fram till minut 89 när en mängd MFF-supportrar maskerade sig, hoppade in bakom ena målet och kastade in flera bengaler på planen. Matchen avbröts tillfälligt och det känns bara så trist. Så onödigt.