Draget! - 1. Crystal Palace - Everton
Everton undervärderas
Det var som att tiden spolades tillbaka cirka 30 år när Everton drabbade samman med Liverpool i onsdagens Merseyside-derby. Stenhårda dueller, fem gula kort i första halvlek, tre röda kort efter matchen och en mittback som stänker in 2-2 på volley på tilläggstid. Holmgången var brutal och ett värdigt avslut på det sista stadsderbyt någonsin på Goodison Park.
Av förklarliga skäl drog David Moyes på smilbanden efter den sena kvitteringen och det råder inga större tvivel om att skotten gjutit nytt liv i sin nygamla trupp. Everton agerar numera med samma pondus som gjorde The Toffees notoriskt svårspelade under Moyes-eran från tidigt 2000-tal. Detta trots att skotten brottas med ett minst sagt ansatt truppläge.
Mangala, McNeil och Calvert-Lewin saknas alla ett tag framöver på grund av skador och det såg dessutom ut som att Ndiaye gjorde trion sällskap då han linkade av derbyt med en befarad knäskada. Doucouré är därtill avstängd. Förutsättningarna kunde ha varit bättre inför mötet med Crystal Palace, men jag räknar inte bort Everton i rådande slag. Backlinjen ser vrålstark ut och längst fram är Beto allt som supportrarna hoppades att Calvert-Lewin skulle vara inför säsongen.
Med sin fysik är brassen en handfull oavsett motståndare och matchen i matchen mellan honom och Mateta blir spännande att följa på Selhurst Park. Fransmannen har sänkt både West Ham och Manchester United i närtid och är tveklöst den enskilt största anledningen till att Crystal Palace har lämnat bottenstriden bakom sig. Under lördagen är det dock tveksamt om Mateta har sin vapendragare Eze snett bakom sig.
Engelsmannen brottas med en krånglande fot och utan honom försvinner den mest drivande kraften i The Eagles offensiv. Att bryta ned ett lågt block hör inte till Crystal Palaces styrkor och när ettan ser ut att promenera en bit över 55 procent tycker jag att det är dags att dra öronen åt sig. Heltäckningsmattan rullas ut i hopp om att Everton löser minst en pinne i södra London.
Notabla avbräck
Cheick Doucouré, Crystal Palace (knäskada)
Chadi Riad, Crystal Palace (knäskada)
Joel Ward, Crystal Palace (muskelskada)
Abdoulaye Doucouré, Everton (avstängd)
Iliman Ndiaye, Everton (knäskada)
Orel Mangala, Everton (knäskada)
Dominic Calvert-Lewin, Everton (knäseneskada)
Dwight McNeil, Everton (knäskada)
Armando Broja, Everton (ankelskada)
Youssef Chermiti, Everton (lårskada)
Osäker till spel
Eberechi Eze, Crystal Palace (fotskada)
Eddie Nketiah, Crystal Palace (ankelskada)
Nathan Patterson, Everton (knäseneskada)
Séamus Coleman, Everton (vadskada)
Höjdaren! - 2. Manchester City - Newcastle
City är ytterst sårbara
Jag kan inte minnas senast det kändes smärtsamt att se Manchester City spela fotboll, men där är vi nu. Pep Guardiolas totalt sargade gäng tog god tid på sig att vända underläge till seger i FA-cupen mot Leyton Orient där De Bruyne satte 2-1-målet först tio minuter från slutet. Sett till matchbilden borde siffrorna sprungit iväg i Citys favör, men avancemanget var icke desto mindre viktigt med hänsyn till vad som stundade dagarna därpå.
I tisdags åkte Real Madrid till Eastlands utan 75 procent av sin ordinarie backlinje – Mendy eller García är en smaksak – medan City bara saknade Rodri från en optimal trupp. Till en början gick livet som på räls när Haaland gjorde 1-0 efter drygt 20 minuter, men därefter tillät City sina motståndare att ta kommandot och lite därtill. Mbappés kvittering efter en timme följde matchens händelseförlopp och även om Haaland gjorde 2-1 på straff i den 80:e minuten kändes City inte säkra. Långt därifrån.
Guardiola, Lewis, Stones och Kovacic kan alla lastas jämbördigt för raset som skedde i slutminuterna. City tappade 2-1 till 2-3 efter en stilstudie i hur man inte stänger en matchbild. De bakre leden har åldrats fem år på en halv säsong och varenda gång matchuret närmar sig 75 minuter ser de ljusblå ut att inte passa i sina matchtröjor. Mentaliteten är någon annanstans än på det gröna schackbrädet och jag litar knappast på City när Newcastle kommer på besök.
På tal om mentalitet agerar The Magpies med raka motsatsen till Citys försök. Kan Eddie Howes gäng inte spela bort sina motståndare tar de till fysiska metoder, något som inte minst blev uppenbart i Ligacupreturen mot Arsenal. “Skatorna” spädde på 2-0 till totalt 4-0 där ett lågt block, stenhårda dueller och vassa omställningar räckte för att överrumpla opponenterna från London.
Enkelt, effektivt och högst troligt en vägvinnande formel även mot Manchester City. Värdföreningen har stora problem när en motståndare uppträder fysiskt och Newcastle kommer sannerligen inte att be om ursäkt för sin existens på Etihad. Joelinton, Gordon, Burn och Botman är alla mer eller mindre tveksamma till spel, men jag räknar med att åtminstone någon ur kvartetten finns med i startelvan. Jag räknar även med att en viss svensk vill vinna matchen i matchen mot en viss norrman. “Gubben” (etta-tvåa) spelas där tvåan gillas skarpt.
Notabla avbräck
Rodri, Manchester City (knäskada)
Oscar Bobb, Manchester City (benskada)
Joelinton, Newcastle (knäskada)
Harvey Barnes, Newcastle (lårskada)
Jamaal Lascelles, Newcastle (knäskada)
Osäker till spel
Jack Grealish, Manchester City (muskelskada)
Manuel Akanji, Manchester City (muskelskada)
Anthony Gordon, Newcastle (smäll)
Dan Burn, Newcastle (ljumskskada)
Sven Botman, Newcastle (knäskada)
Derbyt! - 5. West Ham - Brentford
Vidöppet Londonderby
Den kanske mest spännande matchen på London Stadium är den som utspelar sig vid sidlinjen. Jag ser fram emot hjärnornas kamp mellan Graham Potter och Thomas Frank som båda gör det väldigt bra med förhållandevis små medel. Den förstnämnda har förvisso bara vunnit en av sina fem matcher i alla tävlingar sedan han tog över, men rent spelmässigt är West Ham på rätt väg.
Den andra halvleken i 1-1-matchen mot Aston Villa var iögonfallande bra och jag tror inte att många hade protesterat om The Hammers fått med sig en pinne från derbyt mot Chelsea. Trots ett tufft skadeläge lade Potter snabbt ett pussel som såg till att hålla helt jämna steg med svenskbekantingens gamla arbetsgivare. Till slut var det bara ett olyckligt självmål som skilde lagen åt.
Kilman har vuxit ut till den självklara ledaren i backlinjen och längst fram drar firma Kudus/Bowen ett tungt lass. Duon är ytterst användbar i flera olika delar av spelet och jag vill också dra en lans för underskattade Soucek och Irving som gör ett hästjobb i planens centrala delar. Har de sistnämnda en bra dag mot lika underskattade Nörgaard och Janelt är mycket vunnet för de hemmahörande.
Brentford kommer till lördagens derby efter derbysegern mot Crystal Palace som följdes upp av derbyförlusten mot Tottenham. The Bees hade marginalerna med sig mot Palace men fick sedan känna på Fru Fortunas vrede mot Spurs. 2-0 till de liljevita motsvarade inte matchbilden där Franks kompani skapade de flesta och bästa målchanserna. Ska helgens tillställning följa den retroaktiva banan har de rödvita god chans att studsa tillbaka.
Jag gillar var West Ham är på väg och vill därför inte gå utan ettan, men det går samtidigt inte att argumentera för spikklubban när Potters gäng kliver över smärtgränsen som är 45 procent. Brentford fungerar i flera olika typer av matchbilder och har sin alldeles egna Kudus/Bowen-duo i Mbeumo och Wissa. Otänkbart är det inte att de sistnämnda visar vägen i denna mycket svårsiade batalj. Alla tecken tar plats.
Notabla avbräck
Niclas Füllkrug, West Ham (knäseneskada)
Jean-Clair Todibo, West Ham (muskelskada)
Michail Antonio, West Ham (benskada)
Rico Henry, Brentford (knäseneskada)
Igor Thiago, Brentford (knäskada)
Gustavo Nunes, Brentford (ryggskada)
Aaron Hickey, Brentford (knäseneskada)
Josh Dasilva, Brentford (knäskada)
Osäker till spel
Edson Álvarez, West Ham (smäll)
Lucas Paquetá, West Ham (ljumskskada)
Crysencio Summerville, West Ham (matchotränad)
Mark Flekken, Brentford (muskelskada)