- Det har inte sjunkit in. Jag har inte riktigt fattat. Det är oerhört stort. Jag är bara en fotbollsspelare som har krävt att få spela fotboll och jag har kämpat på som spelare och som ledare. Att få ett sådant här pris, det går väl över det mesta.
- Det är stort som fan!
Fotbollskanalens Hederspris 2017 delades under måndagskvällens Fotbollsgalan ut till Pia Sundhage. 57-åringen har en meritlista som få kan matcha - både som spelare och ledare. Den 20 år långa spelarkarriären innehöll bland annat fyra SM-guld, ett EM-guld och ett VM-brons. Som ledare har hon vunnit bland annat OS-guld och VM-silver.
Tidigare vinnare av priset - som delats ut av Fotbollskanalen sedan 2009 - är Lennart Johansson, Bob Houghton, Kurt Hamrin, Fredrik Ljungberg, Lars-Åke Lagrell, Tommy Svensson, Therese Sjögran och Tord Grip. Nu tar Pia Sundhage plats bland de välkända namnen.
- Listan i sig är ju imponerande. Och det är så spännande, för jag tänkte på Tord Grip förra gången. Som jag har träffat ett antal gånger och tänkte att, en gång när jag blir gammal - som jag fortfarande tycker att jag inte är (skratt) - tänk om man får en sådant erkännande. För det är faktiskt inte bara ett erkännande till mig själv och det jag har gjort utan det är ett enda långt erkännande till damfotbollen. Men det kommer alldeles för tidigt, jag tänkte att jag skulle få kämpa lite till!, säger Sundhage till Fotbollskanalen och skrattar.
Du är ju inte klar än, men om du ska sammanfatta din gärning som fotbollsspelare och ledare - hur låter det då?
- Jag är så oerhört tacksam till att jag fick spela fotboll. Den här fotbollen har öppnat så många dörrar för mig och har gjort att jag har fått vara på väldigt många olika ställen, träffat olika kulturer och, om jag ska vara så filosofisk, fått förståelse för världen. Och jag är oerhört tacksam över att jag, som kommer från lilla Marbäck (utanför Ulricehamn) har vågat resa så mycket som jag har gjort och fått chans att vara framgångsrik med andra. För det är jag väl medveten om, att ensam är jag mer eller mindre oduglig men tillsammans med andra så kan jag vara bäst! Och det passar bra med mitt laganda-tänk, för jag är uppvuxen med laganda och solidaritet. En gång i tiden var jag faktiskt en blyg liten tös. Att jag skulle få vara på alla de här arenorna, det har jag fotbollen och det faktum att jag har sagt ja till många saker och de som jag har varit med, jobbat med, spelat med och samspelat med att tacka för. Det är helt galet på ren svenska.
Vad var det som gjorde att du kunde ta det steget från en "blyg tös" till att, åtminstone utifrån sett, ha en självsäkerhet och självklarhet i det du gör?
- Jag vill nog säga att jag har blivit uppfostrad av idrotten, alltså fotbollen. Att vara i ett lag. Ibland är man bäst och ibland är man inte bäst men man har ett lag och man kan luta sig mot andra, att vara i ett sammanhang i det här omklädningsrummet har jag mått bra av. Det är det ena. Så fotbollen tycker jag har uppfostrat mig. Men även vill jag gärna tro att det är mamma, pappa och syskon. Pappa sa så här: "du ska stå med båda fötterna på jorden". Och mamma hon gav mig vingar. Och den kombinationen samtidigt med syskon som säger; "hur svårt kan det vara?"
- Jag fick vara den jag ville vara och därför har jag blivit den jag är. Modet har jag fått tack vare fotbollen. Annars hade jag aldrig vågat stå där jag står i dag.
***
"Inget har kunnat stoppa denna pristagare från att hålla på med fotboll."
Så lyder en del av motiveringen till att Pia Sundhage får Fotbollskanalens Hederspris. Vägen har varit långt ifrån spikrak, men kärleken till fotbollen har fått 57-åringen att fortsätta kämpa.
- Men jag har definitivt inte kämpat ensam. Vi började ju som kärringar mot strömmen. Och tillsammans har vi tagit massor av steg. Det finns fortfarande steg att ta. Men som i livet i övrigt så har det gått upp och ner och jag tror att en sådan sak som utbildning, jag har gått den högsta utbildningen som finns inom fotbollen, det har hjälpt mycket. För det handlar ju om kunskapen om fotboll och sedermera kompetensen att befinna sig bland människor, för fotbollsspelare är ju människor. Och jag vill gärna dra paralleller med att kvinnan tar sina steg i samhället och det har fotbollstjejerna också gjort. Och jag vill gärna också vara en av de som har gjort det. Väldigt ofta kan jag säga, det har varit glastak, det har varit härskartekniker, men fotbollen har alltid varit så glädjefylld så jag har tack vare glädjen till fotbollen mäktat med. För det har inte varit någon dans på rosor rakt av. Men just den här lekfulla fotbollen har gjort att jag kan vara tjurig eller ledsen en dag, men nästa dag så är fotbollen det som tar nästa steg.
Vilken har varit den största drivkraften som du har burit med dig under de här åren?
- Den största drivkraften tror jag faktiskt har varit den här underbara känslan när man klappar till bollen. Alltså, det är svårt att beskriva. Det är allt ifrån längtan, det blir rätt, man spelar den till rätt person och det här med att man spelar tillsammans och man har ett gemensamt mål. Om du tänker dig att jag är liten och skjuter, och så känner jag att jag skjuter bättre. Jag har större kontroll. Och jag säger själv att vi ska göra varandra bra. Och slår jag en bättre passning, då är det samma sak. Jag kommunicerar på ett bättre sätt, då når jag också fram. Så jag har nått fram med den här fulländade "klappa till bollen".
- Det låter kanske patetiskt. Men fyfan vad roligt det är att få trycka till bollen!
Har du någon gång tänkt "nu ger jag upp, nu får det räcka"?
- Jag hade ju det när jag slutade som spelare, jag är 36 år, jag är skadad. Då har jag det kämpigt kan jag säga. Jag har ett minne, det här är OS i Atlanta 1996 och vi har vunnit den sista matchen mot Danmark. Swedberg (Malin) gör mål och vi spelar bra fotboll men vi går inte vidare och det är min sista match. Jag är helt bedrövad och när alla andra är goa och glada så sitter jag på bänken och gråter över att det är slut. Den stunden kommer jag fortfarande ihåg för det var ett slut jag inte själv valde utan det var en skada som satte stopp. Sedan har allting ett stopp. Som spelare kan jag inte säga att jag har velat sluta, det kan jag inte säga. Det går upp och ner, men det finns alltid det att man bara gör och har varit hängiven fotbollen. Som ledare har man åkt på sina smällar. Och har man åkt på ett bakslag så kan man svära till att "nu skiter jag i det här". Men det menar man ju inte, för nästa dag så är man på det igen (skratt). Så enkelt är det.
***
Pia Sundhage har varit utan jobb sedan hon lämnade rollen som svensk förbundskapten efter EM i somras. Men för några veckor sedan blev det klart med ett nytt uppdrag. Det spekulerades i om Sundhage skulle ta över ett herrlag, eller kanske en klubb i damallsvenskan. Men istället valde hon att stanna kvar inom det Svenska Fotbollförbundet - som förbundskapten för F15- och F17-landslagen.
- Det känns väldigt, väldigt bra att få betala tillbaka. Jag började ju 1990 med U16-landslaget. Det är en ynnest att ha fått vara med i uttagningar till landslag och ha fått coachat landslag och varit i olika världsdelar. Jag har varit med om fantastiskt mycket. Och när det här då, mitt jobb står egentligen på två ben. Det ena är att coacha det här laget, 17-åringar och sedermera 15-åringar. Och jag har ju stått på Maracanã, jag har stått på Wembley och vet vad som krävs och har en berättelse. Att få bjuda tillbaka till dem och få dem att drömma och att inspirera dem, det var det ena. Och det andra är att det här jobbet ger mig en chans att ha lite samhällsperspektiv. Att få berätta om, inte bara det specifika flicklandslaget, utan flickfotboll och hur viktig den har varit för mig men även hur viktig jag tror att flick- och damfotbollen är för samhället. Det berikar fotbollen. Det blir också genom föreläsningar, det blir lite samhällsansvar. Det tänder jag på. Jag tycker ju själv att fotbollen är så mycket mer än OS-guld eller VM-silver utan det har för mig varit ett sätt att leva. Och här har jag nu chansen att uttrycka det, inte bara en gång utan flera gånger. Och den chansen vill jag inte missa.
Sportsligt är uppdraget både ett och två steg ner från ett av världens bästa A-landslag. Men på ett annat plan ser Sundhage en stor utmaning i att testa sitt ledarskap på en annan målgrupp.
- Det är ju jättespännande. För jag vet faktiskt inte om mitt ledarskap kommer att nå fram som det har gjort på samma sätt som med fullvuxna kvinnor. Nu är de 15, 17 år och jag vet att jag kommer att lära mig mycket när det gäller att kommunicera och få dem att bli inspirerade och motiverade. Det här att verkligen lyssna av. Som Kierkegaard (Sören, dansk filosof och författare) säger; ska du köra en människa mot ett bestämt mål så måste du finna henne där hon är. Och jag har funnit amerikanska spelare, jag har funnit kinesiska och svenska spelare. Nu är det svenska ungdomar, det ska bli fantastiskt roligt. Det är en utmaning för mig då att se hur det går.
***
Under åren som förbundskapten har det funnits en del kritik mot Sundhage. Bland annat har det handlat om den mentala tränaren Mia Törnblom och hanteringen av vissa spelare i landslaget som Kosovare Asllani och Marija Banusic. Men den största kritiken låg i relationen med de damallsvenska klubbarna. Konflikten nådde sitt klimax när samtliga tränare i serien röstade emot att Sundhage skulle få ett förlängt kontrakt som förbundskapten 2016. När hon ser tillbaka på kritiken är Sundhage besviken att hon inte nådde fram till klubbarna.
- Man får skilja på det som sägs. Det är dels media, det är inte hela sanningen som sägs där. Det är inte hela scenariot så att säga. Och ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Ibland har jag sagt kanske lite väl mycket men samtidigt har jag stått för det som har sagts. Men det är ju bara en liten del. Sedan har du själva arbetet som man gör, det verkliga arbetet om man säger så. Och jag kan säga det att jag kom från USA till det här landet, och jag var lite naiv får jag lov att säga. För att göra resultat så hade vi massa samlingsdagar i USA, med tanke på deras liga och så där. Och jag trodde i min enfald att Sverige är ju ett litet land, med klubbarna tänkte jag att det här kan vi lösa. Under november, december och januari, och vi ger och tar. Men det blev ju inte så. Så det var bara att följa reglerna, det gick inte att vända på det där. Jag var lite naiv och det gick lite för fort helt enkelt, jag hade behövt mer tid för att sätta Sverige och svensk fotboll i ett perspektiv då för att nå fram. Jag nådde aldrig fram till de enskilda föreningarna. Eftersom när jag kom från USA så fanns det saker och ting som gjordes där som jag trodde att man skulle kunna ta med sig med tanke på att Sverige är ett ganska litet land. Då var jag naiv, och då valde jag att backa tillbaka tre steg igen och bara följa reglerna.
Nu blir det ett steg tillbaka från den direkta mediauppmärksamheten, känns det skönt eller hur ser du på det?
- Man kan gnälla på media. Men jag är väl medveten om att för att man ska kunna ta några steg så måste man ha media, den uppmärksamheten. Och jag tycker att svenska spelare under fem års tid under min ledning har gjort det väldigt, väldigt bra precis som amerikanska spelare gör. Man berättar bra saker om sin idrott, nu är det andra som får göra det framöver.
- Men jag kommer alltid att ta chansen att vara en ambassadör för flick- och damfotbollen.
Vilken roll tycker du att du själv har haft i att folk säger bra saker och deltar i debatten?
- Jag har hela tiden sett chansen att säga inte bara bra saker som gäller mig personligen, man representerar hela damlandslaget eller hela damfotbollen skulle man kunna säga. Jag har sett Hanna Ljungberg, Malin Moström på den tiden då de var bra, att man säger bra saker. Och jag har dragit ett strå till stacken och jag har gjort ganska mycket för att jag har varit med så länge. En sak kan man i alla fall säga; jag har varit uthållig. Hängiven finns det många som har varit, men jag har verkligen varit uthållig och jag har varit på olika platser. Jag har fått uppleva väldigt mycket saker för att jag har sagt ja och att jag tror att jag kan göra skillnad.
- Så jobbat har jag gjort och öst på. Så i den meningen har jag gjort en hel del och betytt en hel del också. Men det betyder ju ingenting om vi inte är ett lag, så det är många som har hjälpt till såklart.
***
Pia Sundhage har under karriären inte varit rädd för att låta människan bakom fotbollstränaren synas. Hon har bjudit på sig själv, som när hon prisades som Årets damtränare 2012 på Ballon d'Or-galan och sjöng inför den samlade världseliten.
I Sverige har Sundhage med åren blivit folkkär, ett epitet som hon själv inte vet riktigt hur hon ska förhålla sig till.
- Ja jag vet inte, det är svårt att säga. Däremot ska jag inte sticka under stol med, att när jag åker tunnelbana och folk kommer fram - framförallt efter OS och gratulerade - och en och annan tjej eller kille som tjoar eller hejar, det är jag barnsligt förtjust i. För det är på något sätt ett erkännande till vår damfotboll, att de känner igen mig. Och jag blir alltid lika glad när jag får någon kommentar och jag är mån om att uttrycka att jag är glad över det. Om det sedan innebär att jag är folkkär, det vet jag inte. Men jag trivs väldigt bra på det sättet som det har varit de här fem åren. Och det är ett gott betyg till damlandslaget tycker jag.
På Fotbollsgalan tilldelades Sundhage Fotbollskanalens Hederspris 2017.